''Vi kommer lösa detta Cosette, det gör vi alltid''

''Justin måste jag verkligen sova här? Kan jag inte gå över till Eponine?'' frågar jag så snällt jag bara kan.

''Varför det? Är det något fel här?''

''Absolut inte men...urgh!'' säger jag och stampar barnsligt med fötterna innan jag vänder på klacken och beger mig mot Justin's rum. Jag vill inte vara här, varför kan han inte förstå det? Jag går förbi väggen Justin puttade mig in i för fem år sen och får rysningar över hela kroppen. Halv vägs upp för trapporna vänder jag mig om och går ner igen. 
När jag väl är här i Stratford tänker jag ta chansen och göra något jag inte har gjort på snart två år och det vill jag göra själv, alldeles själv.

''Justin, jag går ut en stund!'' ropar jag och börjar ta på mig ena skon. 

''Vart ska du?'' 

''Ut ska bara göra en sak, det tar inte alls lång tid. Max en timme'' 

''Cos..-''

''Nej Justin, det räcker!'' fräser jag och smäller igen dörren efter mig. Jag vinkar åt Eponine som står i fönstret och hon springer snabbt ut till mig.

''Vart ska du?''

''Ska bara göra en sak, kan jag låna din bil i någon timme?'' undrar jag och hon nickar. Eponine springer snabbt in och kommer tillbaka med sina nycklar. Jag ger henne ett tacksamt leende och börjar med snabba steg gå mot bilen. Jag tar ett djupt andetag och nervositeten stiger, mina händer börjar svettas och med skakiga händer låser jag upp bilen och hoppar in. Du klarar det Cosette, du klarar det intalar jag mig själv och startar bilen. 
Vägen jag mycket väl kan i huvudet tonar upp framför mig och en tår rinner ner för min kind. 
På 2 år har jag inte gjort detta, två år, 730 dagar, 52560000 sekunder. Bara tanken av att jag inte har hälsat på på länge gör mig gråtfärdig. Jag parkerar nära de stora grindarna och stiger snabbt ut, jag småjoggar fram till grinden och drar upp den. Gnisslande ljud ger grindarna ifrån sig och jag håller snabbt för mina öron, jag går in genom det lilla utrymmet jag har lyckats få upp och jag blir omedelbart lugn. 
''Ursäkta, jag letar efter Gabbi Rooz'' säger jag till vaktmästaren och han pekar en bit bort. 
Jag ger honom ett stelt leende och börjar omedelbart gå mot mammas begravning. Tårarna som jag länge har hållt inne forsar ut genom mina ögon och gör världen suddig för mig. 

Efter att ha gått runt i kyrkogården hittar jag äntligen mammas grav. Vaktmästaren har tagit bort alla de löv som hade fallit ner på graven och tagit bort det smutsiga. Jag faller ner på mina knä framför graven och tårarna rinner oavbrutet ner för mina kinder. Rädslan inom mig kryper fram och saknaden jag inte har känt på länge tar över alla mina känslor. Det gör ont i mig att veta att jag aldrig mer kommer se min mamma, att jag aldrig kommer få höra hennes röst. Jag stryker försiktigt stenen med fingertopparna och en klump bildas i min hals. Hela min kropp skakar och jag sätter mig ner på rumpan samtidigt som jag lutar pannan mot stenen.

''Mamma jag saknar dig'' snyftar jag tyst och gråter ännu mer. Varför är livet så orättvist? Varför var Gud ovan tvungen att ta min mamma i en ung ålder? När mamma dog förlorade jag allt hopp om livet, mina drömmar krossades och jag blev ingen. Jag isolerade mig själv från världen runt omkring, jag la all skuld på mig själv.
Hade inte mamma bråttom för att komma till min födelsedag hade det aldrig hänt. Mina drömmar om att mamma ska uppfostra mina barn är borta i det blå:

 

''Du är så rar, så godhjärtad. Du är vacker, du har intelligens och har en livlig fantasi''
Pappa har alltid sagt att jag har ärvt min livliga fantasi av mamma. Hon var också en av de tjejerna som drömde ett prinsessaktigt liv med många barn. Hon hade med drömmar om sin framtida man. Hon hade alla de drömmar jag har nu. 
''Mamma du får hjälpa mig med mina barn för jag vet inte hur man gör'' sa jag med min ljusa röst och bet mig försiktigt i läppen. Ett fnitter lämnade mammas mun och några sekunder senare hör vi knackningar på dörren.
Pappa stack in huvudet och gjorde en rolig grimas innan han gick in på mitt rosa prinsessaktiga rum och satte sig ner bredvid mamma på sängen. Pappa gav mamma en puss på pannan och jag log stort. Det här är allt jag har drömt om, min familj tillsammans. 
''Nu är det slutpratat, nu läser vi!'' sa mamma bestämt och tar upp boken från det förgående kvällarna hon har läst för mig. Pappa drog upp täcket till min haka och pussade mig lätt på pannan innan han lämnar oss och går iväg för att jobba med sin design på sin nuvarande klänningen. 
''Godnatt gumman ses imorgon, jag älskar dig'' sa efter hon har läst några sidor av sagan jag mycket gillar. Mamma och pussade mig också på pannan och lämnade rummet. Allting var kolsvart förutom det lilla ljuset som sipprade in genom dörren som stod på glänt. 
Den natten sov jag med ett leende på mina läppar. Det var då jag va som lyckligast.

Mina tårar som jag trodde har tagit slut börjar rinna ner för mina kinder igen. Minnet som nyss dök upp i huvudet på mig hugger mig som en kniv genom hjärtat. Det var verkligen då jag var som lyckligast, då jag verkligen hade mina båda föräldrar vid min sida. Jag saknar mammas lena fingrar som smekte min kind varje kväll, jag saknar pappas riktiga leende som nu för tiden är på tvingat. Jag saknar mitt gamla liv. 

''Vila ifred mamma, jag älskar dig''

Jag reser mig upp och torkar snabbt tårarna innan jag går den kringlande vägen tillbaka till bilen.

''Tack!'' säger jag när jag går förbi vaktmästaren och han ger mig ett stort leende tillbaka. 

''Vill du prata om det?'' ropar han efter mig och jag vänder mig om. Jag funderar en stund och nickar sen, det skadar inte att släppa lite från axlarna. Jag har hållt det inom mig i sex år, jag förtjänar en liten paus från smärtan. Jag går försiktigt fram till den okända vaktmästaren och sätter mig ner på bänken bredvid honom och kollar ut mot dem andra gravarna som ligger runt omkring. 
''Det var den 11 maj 2007, mamma var på väg hem från sitt jobb för att hon skulle fira mina födelsedag någon vecka innan det riktiga datumet. Mamma inser att hon kommer bli sen till mitt lilla kalas och bestämmer sig just då för att kolla åt ett annat håll för att ta upp sin mobiltelefon. Hon ser inte lastbilen komma mot henne men när hon väl reagerar är lastbilens ljus för starka för att mamma skulle se något. Mamma kör av vägen och..-''

''Schh, det är okej att gråta min vän. Det är okej'' säger vaktmästaren med medkänsla i rösten och lägger sin arm runt mina axlar. Jag lutar mitt huvud mot hans axel och gråter högt. Att gråta bevisar inte att man är svag, utan att man faktiskt är tillräckligt stark för att man har hållt in smärtan alldeles för länge. 
Vi sitter tysta på bänken och jag tittar i riktning mot mammas grav. Hennes svarta sten syns tydligt här ifrån och gamla minnen jag har försökt tränga in i bakhuvudet smyger fram och river mig i tusen bitar.

''Hon är i Guds händer, hon är i ett tryggt förvar'' stöttar vaktmästaren och jag ger honom ett smärtsamt leende. 

 

Mörkret har börjat falla över oss som ett täcke och jag reser mig upp. 

''Tack för pratstunden och jag beklagar verkligen sorgen för dina föräldrar'' säger jag och menar vartenda ord. 
Han ger mig ett leende och hans blick gör mig varm, den är full med medkänsla och empati. 
Han klappar mig på axeln och med sin mörka stämma säger han:

''Jag beklagar din sorg också Cosette, må du finna frid. Du är en fin flicka och din mamma är jättestolt över dig'' 
''Tack så mycket, hejdå!'' säger jag och vinkar lätt innan jag beger mig ut ur kyrkogården mot Eponine's bil.
Justin kommer döda mig, jag sa en timme och nu har det säkert gått fem om inte mer. 
Jag öppnar min bildörr och sätter på motorn som ger mig ett fräsigt ljud. Med gasen i botten ger jag mig iväg till Justin och förbereder mig för några minuters utskällande. Jag överväger att gå till Eponine istället men då skulle allting bli så mycket värre.

 

''Tack för lånet Pennie!'' säger jag så fort hon har öppnat ytterdörren och trycker upp nycklarna i ansiktet på henne innan jag springer över gatan till Justin's mormors hus. Jag knackar försiktigt på dörren och en rasande Justin slänger upp dörren och mjuknar snart upp.

''Babe har du gråtit?'' frågar han oroligt och drar in mig i sin varma famn. Jag drar in doften av hans goda parfym och sparkar av mig skorna. Justin säger ingenting och leder mig in på hans rum. Han lägger sig ner på sängen och drar mig ner i hans famn.

''Jag va så orolig Cosette, trodde någonting hade hänt dig'' viskar han i mitt öra och kysser försiktigt min hals. 
Justin drar mig tätare intill sin bröstkorg och jag har aldrig känt mig tryggare än i hans famn. Pirret i min mage vaknar till liv och jag flätar ihop våra fingrar.

''Vill du berätta för mig?'' frågar han mjukt och borrar sitt ansikte i min hals. Jag skakar på huvudet och tar ett djupt andetag. Jag är inte redo att släppa min börda över Justin.

''Inte nu, nu vill jag bara mysa och sova'' mumlar jag och vänder mig om så jag ligger med ansiktet mot honom. Jag lägger min hand på hans kind och pressar ihop våra läppar. Justin puttar mig inte ifrån sig, han besvarar kärleksfullt min kyss och hans hand som ligger på min höft lugnar omedelbart ner mig. Hans berörning gör mig knäsvag och jag vill bara ha mer utav honom. Efter alla dessa dagar jag har spenderat med Justin har jag insett att allt jag trodde om Justin var fel, han är inte alls kall och dum, Justin går att gilla, han är lika underbar som jag sist kommer ihåg honom. Fast än han försöker bestämma över mig så gör han inte det för att han tycker om mig. Han gör det för att han bryr sig om mig.

''Hoppas du vet att jag alltid kommer finnas här för dig Cosette, jag bryr mig om dig'' säger han och pressar ihop våra läppar till en passionerad kyss.