Published: 2012-05-16 Time: 13:55:09 Filed Under:
Kapitel 33 - I've hurt myself by hurting you
''Såå, bor du här?'' sa han försiktigt och avslöjade sina vita tänder.
''Nej, jag är helt lost i en stad jag inte har varit i förr'' sa jag och kollade ner på mina skor, ''Självdå?'' sa jag sedan och kollade på honom. ''Jag bor här, där borta'' sa han och pekade mot ett rött hus lite längre fram. ''Vill du gå & fika?'' sa han och kollade på mig, hans jadegröna gick rakt igenom mig. Jag skakade på huvudet, ''Vet du hur mycket klockan är?'' jag log osäkert. ''Du svarade inte på min fråga'' sa han ''Svara på min så svarar jag på din'' jag la mitt huvud på sned, ''Klockan är 19:33, vill du fika med mig nudå?'' sa han och började sparka på en sten. ''Jag är jättesen till lägret, snälla förlåt'' jag kollade ledsamt på honom. Han suckade. ''Visst'' han började gå iväg. ''Du killen!'' ropade jag efterhonom. Han stannade och vände sig om, ''Killen?'' frågade han och höjde på sitt ögonbryn. Jag joggade fram till honom, ''Namn och nummer hade inte suttit fel, eller hade det?'' frågade jag försiktigt och bet mig i läppen. ''Verkligen inte sötnos!'' jag gav honom min telefon, han skrev in sitt nummer och namn antagligen. ''Daniel?'' frågade jag när han hade gett tillbaka min mobil. ''Aa'' sa han och log. ''Can u keep a secret'' frågade jag retsamt och blinkade med ena ögat. ''Everything for you darling'' jag flinade, ''Visste du att mitt favoritnamn på killar är Daniel?'' han bet sig i läppen på ett sexigt sätt, ''Tack gode gud att jag fick heta det då'' han blinkade återigen med ögat. Jag skrattade, ''Såå, kan du vara söt och visa mig tillbaka till musiklägret om du vet vad jag snackar om?'' frågade jag så snällt jag kunde. ''Med nöje'' sa han och bugade, jag slängde bak med huvudet och skrattade. ''Hur länge har du bott här?'' frågade jag medans vi gick längs vägen. ''Flyttade hit för 5 år sen'' svarade han glatt och la sin arm runt mina axlar. Jag lutade mitt huvud mot hans axel. ''Fryser du?'' frågade han och pekade på mina kläder, jag kollade ner, jag hade på mig ett par jeansshorts och en vit blus. ''Ja lite'' erkände jag och la armarna i kors över bröstet. ''Här'' sa han och tog av sig sin kofta och räckte fram den till mig. ''Det behövs inte'' sa jag och log. ''Jo, vi ska gå i cirka 20 minuter'' Jag log och tog tacksamt emot den, jag tog på mig koftan och drog den tätare om mig.
Efter 20 minuter
Vi hade gått och snackat om allt mellan himmel och jord tills Daniel hade stannat. ''Här är det'' sa han och pekade. Jag kollade mig runt, jo jag kände igen mig. Jag gick över vägen med Daniel vid min sida. Jag vände mig om mot honom ''Nu kan jag klara mig själv, tack för att du följde mig, jättetrevligt'' jag började dra av mig koftan. ''Nej'' sa han och backade. ''Varför inte?'' jag höjde på ena ögonbrynet. ''Jag kan ta den imorgon kväll och för att vara säker på att du kommer så kan du ta med dig koftan'' jag log. ''Visst'' han öppnade sina armar. ''En kram?'' jag gick fram till honom och la mina armar runt hans hals, efter ett tag släppte han mig och backade ett steg, han la sina händer på mina kinder och sin panna mot min. Daniel pussade mig på pannan och gav mig ännu en hastig kram. ''Ses imorgon Axelia'' viskade han och vände sig om och gick. Jag ryckte på axlarna och började glatt gå därifrån mot min stuga som jag delade med Justin. Jag fumlade upp nycklarna och stack in huvudet. ''Hallå'' ropade jag och gick försiktigt över tröskeln. ''Justin är du här?'' ropade jag ännu en gång och tog flera steg. Hela stugan var släckt, inte en chans att han var hemma. ''Vet du hur mycket vi har letat efter dig'' sa Justin surt och tände lampan. Jag hoppade till och gav ifrån mig ett skrik. ''Vart har du varit?!'' frågade han argt och tog ett hårt grepp om min arm. ''Aj Justin släpp mig!'' skrek jag och försökte öppna hans hand med min lediga hand. ''AXELIA!'' jag stelnade till. Justin var förbannad så det rök. ''Sista gången jag frågar dig, vart har du varit?'' han tryckte min kropp mot sin och kollade ner på mig. ''Jag vet inte'' pep jag. ''Vet inte?'' upprepade han. Tonen i hans röst sa att han inte trodde på mig. ''Hur hittade du då tillbaka?'' jag suckade, förhöret hade börjat. ''Du är ingen jävla polis och du behöver inte bry dig!'' skrek jag och ryckte väck min arm. Jag puttade honom hårt så han trillade ner i soffan. Jag sprang in på rummet och låste efter mig. Tårarna började rinna ner för mina kinder. Jag kollade på min arm, rött märke. Tack justin, precis vad jag behövde.
Kommentera! :D
Kommentarer
Trackback
