---

Tårarna rann sakta ner längs kinden

''Visst'' viskade jag och sprang därifrån

''AXELIA'' skrek Jessica och sprang efter mig

Jag sprang över vägen och slängde upp ytterdörren och slängde mig i famnen på pappa

gömde ansiktet och tog ett långt andetag.

Tårarna fortsatte rinna ner för kinden, oh ja, jag är pappas lilla flicka

''Scch, hjärtat, Scch'' sa pappa gång på gång

''AXELIA!'' sa Caspian och sprang in tätt i hälarna på honom kom Justin och Jessica in

''DU FÅR ALDRIG SPRINGA ÖVER VÄGEN SÅ'' skrek Jessica på mig som om jag var 3 år

''ALDRIG IGEN'' bokstaverade Caspian

Justin kollade bara på mig med stora ögon

''Jag sprang bara över vägen som en normal människa''

''Du blev nästan påkörd, såg du inte det?'' sa Justin och satte sig i soffan och placerade armbågarna på knäna

Efter en stunds tänkande och tystnad tittade jag upp mot pappa

''Vad hände snäckan?'' sa han och pussade mig på pannan

Jag reste mig upp från pappas famn och gick upp till mitt rum och slängde mig på sängen

Jag blundade och kände tårarna sakta rinna ner för min kind

''Knack, knack'' sa Justin och öppnade dörren

''Men du känner inte ens mig? Hur kan du inte gilla mig då?'' hans röst var mildare och jag kunde inte

anklaga honom längre.

''Jag har sett tillräckligt'', sa jag kort och såg hur han säkte huvudet mot golvet

''Förlåt för allt''

''I think real forgiveness is a gift someone has to earn'' sa jag och gick ut från rummet.