PREVIOUS: just nu i denna sekunden saknade jag Arianas kropp pressad mot min, och den lilla stunden våra blickar möttes innan kyssen, hennes förtrollande ögon. Allt som har med henne och göra. Jag slängde snabbt av mig kläderna och la mig ner men mina tankar flöt bara iväg till Vanessa, hennes mjuka svarta hår. Hennes fina leende och gulliga skratt. Jag skakade hårt på huvudet

 

Det första jag gjorde på morgonen då jag vaknade var att checka min mobil och hoppades på ett meddelande från Ariana men till min besvikelse var det ingeting, jag suckade och slängde ner huvudet på kudden igen. Jag hade fått 1 månad's ledighet under sommaren för att jag skulle hinna spendera tid med min familj och vänner innan jag åkte runt om i världen igen. Jag tog upp min mobil igen och skickade ett sms till Ariana

 

Klockan var 11 på morgonen i Chigago så hon borde nog vara vaken, min uppmärksamhet drogs till igårkväll då Ariana inte svarade på sin mobil, varför? Det här var det enda jag inte gillade med förhållande, distansen mellan oss. Och då dom stunderna vi bråkade. Jag reste mig upp och drog på mig ett par pyjamas byxor och släpade mig ner för den långa trappan, jag var verkligen ingen morgonmänniska. Mamma höll på att göra pannkakor då jag kom in genom dörren.

''Godmorgon'' mumlade jag och pussade henne på kinden, jag satte mig ner på köksstolen och hon la snabbt en tallrik full med pannkakor framför mig.

''Godmorgon'' sa hon och drog handen genom mitt hår. Jag började snabbt hugga in och inom några sekunder var pannkakorna uppätna, det finns inget bättre än mammas pannkakor ändå om hon var hemsk på att laga mat.

Min mobil plingade till, jag släppte snabbt gaffeln och ryckte åt mig mobilen Ett nytt meddelande från Ariana

Mina mungipor sprack upp i ett leende men sjönk lika snabbt igen när jag läste det.

''Vad har hänt älskling?'' frågade mamma, jag kollade upp på henne och skakade på huvudet och log ett fejkat leende

''Nej ingeting'' jag reste mig hastigt från bordet och sprang upp på till mitt rum och slängde mig på sängen. 

 

Mina ögon var svullna och röda, och jag orkade inte gå upp och skölja av ansiktet men jag kände att jag var tvungen, kunde knappt se någoting för alla tårarna var ivägen. Jag kollade mig själv i spegeln ett långt tag innan jag skvätte kallt vatten på mig själv. Mina handflator låg på vardera sida om handfatet och jag hade huvudet nerböjt mellan axlarna. Ariana fick inte misstänka någoting, det kunde bara inte hända. Tanken på att förlora henne dödade mig, 1 dag sen hon åkte härifrån och hon litade inte på mig längre. Dumma mig som kunde dras så enkelt till tjejer såfort Ariana vände ryggen till. Jag suckade högt men hoppade till när jag vände mig om och mötte mamma i dörröppningen. 

''Vill du prata om det?'' 

Vad skulle jag säga till henne?, att min flickvän inte litade på mig längre för att jag har ljugit för henne och totalt ignorerat henne och nu gör hon samma sak tillbaka? jag behövde prata om det, jag behövde berätta för mamma och hoppades på goda råd från henne. 

''Ja'' mumlade jag och nickade. Hon drog ner toalettlocket och satte sig och väntade tyst på att jag skulle börja prata, jag visste inte vart jag skulle börja så jag öppnade bara munnen och lät tungan sköta snacket. 

''Och nu så gör hon samma sak tillbaka'' avslutade jag och vände ansiktet mot mamma med tårarna i ögonen

''Gubben'' sa hon och drog mig ner i hennes knä, spelar ingen roll om jag är 18 eller 36 jag tröttnar aldrig på att sitta i mammas knä och känna hennes armar runt mig.

''Jag tror inte hon göra samma sak tillbaka, hon kanske är ute men inte har sin mobil med sig? oroa dig inte, hon kommer snart ringa'' tröstade mamma mig och smekte mitt hår, jag hoppades på att hon skulle ha rätt. Jag kramade henne ett långt tag innan jag gick tillbaka till rummet och la mig ner på sängen.

''Vad ska du göra idag då?'' frågade mamma som stod i dörröppningen

''Jag ska bara vara hemma och ta det lugnt''

 Mamma nickade, gick ut och stängde dörren efter sig. jag drog upp täcket till hakan och försökte somna om. Men tankarna som forsade runt i mitt huvudet utan svar hindrade mig.

 

''Pappa, jag är klar!'' ropade jag från hallen och lutade mig mot ytterdörren som plötsligt öppnades och jag föll bakåt på den personen som stod bakom mig. Det var en kvinna och en tonåring kille i min ålder, jag höjde frågandes på ögonbrynet, pappa kom ner för trappan och drog in kvinnan i hans famn och gav henne en hastig kyss, du måste skoja med mig? jag som trodde att jag skulle få spendera tid med pappa ensam alldeles själv. Killen kom in genom dörröppningen och sträckte fram handen.

''Christopher McQueen''

''Ariana Gilbert''

 

Inte visste jag att pappa hade gift om sig, men Christopher är inte pappas son så han är på sätt och vis inte min bror fick jag reda på när vi hade gått in i vardagsrummet och pappa ville börja berätta men något hindrade honom, jag satt i soffan med Christopher bredvid mig, pappa och kvinnan satt mittemot oss på den andra soffan, ska jag erkänna så var Christopher dösnygg. Pappa harklade sig och jag skakade diskret på huvudet och han började prata och jag försökte så gott som möjligt inte slänga in en otrevlig kommentar här och där.

''Jag och Caroline träffades för 4 år sedan vid en park, konstigt men sant. Vi började umgås och föll för varandra och 3 år senare gifte vi oss och Christopher-'' sa pappa och pekade på Christopher

''Han är 2 år äldre än dig, hans pappa dog i en bilolycka och jag skiljde ju mig från din mor. Vi alla ville starta en ny sida och glömma det förflutna och kärlekens vägar ledde mig till henne'' sa pappa och log stort och kramade Caroline med ena armen hårt. Jag kände att tårarna vill tränga fram men jag tog ett djupt andetag, nickade och log fejkat. Jag var inte berädd på det här, ingen har varnat mig. Hade jag vetat hade jag kanske inte kommit hit. Pappa ville glömma det förflutna, jag var med i det förflutna. Hade aldrig kunnat tro att pappa skulle bygga upp en ny familj och glömma mig så lätt, jag kollade runt i rummet och såg bilder på dom överallt som en lycklig familj, jag hade kommit och förstört allt. Jag reste mig upp och ursäktade mig sedan gick jag upp på mitt rum och låste dörren efter mig och satt mig ner på golvet med knäna upp till hakan och ryggen lutade mot dörren samtidigt som dom salta vattendropparna rann ner för min kind. Jag kunde inte få kontroll över mina känslor, ilskan som bubblande inom mig för att pappa har gift om sig och bildat en familj och för att efter 3 år höra av sig och berätta att han ville att jag skulle komma, men samtidigt nyfikenheten som ville lära känna Christopher och vara en del av familjen men jag kunde inte, jag kunde inte titta pappa i ögonen och se hur mycket han älskade Caroline. Att mamma inte alls hade någon plats alls i hans hjärta längre att hon kaputt var borta. 

 

''Ariana'' personen knackade på min dörr och drog ner handtaget, Christopher stack in huvudet mellan dörröppningen och kollade på mig med sina otroligt blåa fina ögon. 

''Får jag komma in?'' frågade han och jag ville skrika rakt ut att han skulle lämna mig ifred, att jag aldrig ville se honom, att jag hatade honom för att han tog min enda pappa från mig, jag kunde inte. Alla orden fastnade på tungan och hade inga planer på att höras, i denna sekunden hade jag tappat min talförmåga, jag nickade. Christopher kom in och satte sig på min datastol och rullade mot mig.

''Jag kan inte säga, 'jag vet hur det känns' för det gör jag inte, jag vill inte att du ska tro att jag har tagit pappa Joseph från dig för det har jag verkligen inte, jag delar gärna honom med dig. Du verkar vara en trevlig person som jag vill lära känna-'' min blick var fortfarande fast i den svart/röda väggen medans jag lyssnade på vad han hade och säga. Jag kände ingeting jag hade stängt av mina känslor, jag ville inte känna ville inte höra. Jag kunde inte förmå mig själv till att be honom sluta, jag ville men vågade inte. Efter att ha hört ett tag på hans ord kunde jag inte kontrollera min ilska längre

''Sluta, stopp!'' skrek jag och smällde mina händer för öronen och pressade ihop ögonlocken medans tårarna rann ner för mina kinder. Jag gömde ansiktet i händerna och Christopher satte sig på sängen bredvid mig och drog in mig i en hård kram, jag satt bredvid honom, lutad mot hans muskelösa överkropp och grät mot hans axel. Han pussade mig på huvudet och flätade in sina fingrar i mitt hår, han sa ingeting satt bara där och höll om mig, han väntade på att jag skulle börja säga någoting. 

''Jag vill inte Christopher'' viskade jag tyst mot hans hals, han smekte mitt hår och viskade ord till mig som ''allting kommer att ordna sig'' ''Gråt inte'' Hans mjuka röst och ord fick mig att lugna ner mig, han var inte som jag trodde, han var mer åt det goda hållet, en gentleman. Jag hade slutat att gråta och han reste sig upp och gick mot dörren.

''Kom in till mitt rum när du vill snacka'' sa han och log.

''Jag beklagar sorgen'' sa jag fortfarande med blicken fäst på väggen. Han nickade och gick ut och stängde dörren bakom sig, fotsteg utanför dörren hördes och snart dog dom ut. Endast mitt hjärta och mina snabba andetag hördes.