''MAKE SOME NOISE VANCOUVER!'' skriker jag i mikrofonen och springer runt på scenen. Introt till boyfriend börjar och jag ställer mig i min position och gör mig redo men först innan jag börjar sjunga den första versen så kollar jag ut mot publiken och frågar någonting alla tjejer vill höra.

''Can I be your boyfriend?''

Nu börjat introt till boyfriend på riktigt:

 

Fansen börjar sjunga fortsättningen på låten och ett stort leende leker sig på mina läppar.

Jag springer längre ut på scenen och rör några beliebers händer och ger dem ett stort leende. 
Det är helt sinnes sjukt hur mycket jag älskar dessa tjejerna, mina beliebers. Tänk om jag aldrig hade lagt upp dem videoklipparna på YouTube? Då hade jag aldrig varit här just nu. Det finns verkligen ingen så stark kärlek som min och mina beliebers, jeliebers. Ute på scen är den enda gången jag riktigt kan vara mig själv, när jag är med mina fans känner jag mig komplett. Cosette, mina tankar flyger omedelbart till Cosette och jag lägger ner mer kärlek och passion i sången. Jag skulle kunna döda för att bara flyga tillbaka i tiden och ta tillbaka allt det jag sa till henne. Det var inte meningen att kalla henne för dem fula orden, ingen kvinna borde få höra det. Någonsin. 

Jag springer svettandes ut från scenen, nu är det bara sista låten kvar sen åker jag hem för kvällen. 
Vilket är ganska skönt. Jag möter Alfredo potato halvvägs och ger honom ett stort leende och nickar sen ut mot scenen. Han kan hålla dem sällskap medans jag byter om, han nickar snabbt och ger mig ett stort leende tillbaka innan han krokar sin arm med Ryan och drar med honom upp på scenen.

''HEEEJ VANCOUVER!'' hör man Alfredo skrika i mikrofonen. Beliebers skrik blir högre och jag ler stort för mig själv. Jag springer snabbt in i min loge och byter snabbt om till ett par röda jeans och en svart v-ringad t-shirt med en tunn ''jacka'' över.   

 

''You killed it man!'' ler Drake när jag går backstage efter jag har sjungt Thought of you, jag gör vårt handslag och ger honom en kram. 

''Gör dig redo bro, scenen om fem!'' säger jag och springer ännu en gång in på min loge och byter om till ett par svarta jeans, en vit t-shirt och över det så drar jag på mig min jeansväst. Jag springer ut på rummet och ser att de håller på fästa en mic på Drake.

''Lets kill it!'' skrattar han och tillsammans springer vi ut på scenen. Fansens skrik - blir om möjligt - ännu högre och jag börjar sjunga första versen:

 

Att höra fansen sjunga med mig måste nog vara en av de bästa sakerna som finns. Jag möter mammas blick som står vid sidan av scenen och hon ger mig tummen upp och ett stort leende. Jag ler snabbt tillbaka och springer fram till min bror från en annan mor. 

 

 

''Äntligen är du klar!'' utbrister jag och säller mig upp från den höga barstolen som det har i köket. Hon fnissar till och rycker på axlarna, jag kollar snett på henne och vickar retfullt på ögonbrynen,

''Vem var det? Jag såg ditt enorma smile!'' flinar jag och ler stort.

''Justin''

Mina mungipor sjunker och jag kollar ner på mina sammanlänkade händer. Justin frågade om mig annars skulle hon inte sagt ''Hon sitter här fint bredvid mig och kör hem'' . Vad sa han? Kommer han fortfarande ihåg mig? 

''Tonight I'm getting over you'' börjar spelas högt från min mobil, jag springer fram till soffan som ligger i vardagsrummet där jag har slängt min handväska. Jag letar desperat efter min mobil och hittar den äntligen i innerfickan.

''Cosette'' säger jag och tar djupa andetag.

''Kom hem nu gumman, jag måste prata med dig om något jätteviktigt!'' hörs pappas tydliga röst från andra sidan. Jag nickar för mig själv fast han inte kan se det och mumlar ett ''okej hejdå'' innan jag lägger på. 

Jag hänger väskan på armvecken och går återigen ut till köket.

''Måste dra babygirl, pappa vill snacka med mig om något jätteviktigt sa han'' säger jag och går fram till henne, hon nickar förstående och ger mig en hård kram. Jag ger henne ett litet leende och drar mössan längre ner över huvudet och springer sen ut till min mustang som pappa köpte till mig som present för att jag klarade körkortet. Jag slänger min väska på passagerarsätet och sparkar igång motorn och kör snabbt i riktning mot vår gata. 

Vad är det pappa vill prata med mig om? Hur viktigt är det? Ska han ännu en gång åka ut på en jobbresa? 

 

''Hemma!'' ropar jag och sparkar av mig skorna. Jag lägger min väska och mössa på det lilla bordet som vi har i hallen och börjar gå mot pappas kontor, där han förmodligen sitter. Där han sitter tjugofyrasju.

Jag knackar några lätta knack på den bruna dörren och pappas röst hörs inifrån.

Jag skjuter upp dörren och stiger in,

''Du v-'' säger jag och avbryter mig själv mitt i hela meningen, både Usher som jag mycket väl känner igen och hans mamma sitter på soffan som ligger in mot väggen. Jag rynkar pannan och går försiktigt fram till pappa.

''Kom hit gumman'' säger han och sträcker ut sin arm. Jag ger både Usher och hans mamma en lätt nick och sätter mig i pappas knä som jag har gjort sen jag var en liten barnunge. 

''Cosette, Det här är Usher och hans mamma Jonnetta Patton'' säger pappa och pekar på dem.

 

 

 

Efter att ha köpt 2 Jeffrey Campell skor, ett par sneakers, underkläder i olika färger, 3 par byxor  och två passande tröjorna så åker vi hem. Vi har under vår promenad runt köpcentret stött på Ryan, Chaz och någon okänd tjej som nog är Ryan's flickvän enligt Eponine.  Om blickar kunde döda så hade jag och Pennie fallit döda ner på marken mer än femtiongånger, Chaz' mördar blick varje gång vi gick förbi dem gav mig kalla kårar längs ryggraden. 

 

Under hela färden hem så kör vi under tystnad, efter att ha sprungit från ena affären till den andra så känns det skönt att äntligen få sitta still och bara vara tyst.

"Kan du köra förbi starbucks? Är sugen på frappuccino" frågar Eponine, jag nickar och svänger just in på vägen till starbucks. Jag parkerar på deras parkeringsplats och stänger av motorn.

"Jag beställer till dig med!" säger Eponine och hoppar ut ur bilen och börjar gå mot ingången. Frappuccino är nog bland det godaste jag någonsin har ätit. Mina tankar avbryts av att Eponine's mobil som hon har lämnat kvar i bilen börjar ringa. Jag böjer mig över handbromsen och rycker åt mig hennes väska och fumlar efter hennes mobil. "Unknown" står det på displayen och jag suckar högt innan jag trycker telefonen tätt intill örat.

"Cosette" säger jag lite smått irriterat och väntar tålmodigt på att personen på andra sidan ska svar. 

Allt som hörs från andra sidan är bara någon som tar djupa andetag.

"Hallå?" frågar jag irriterat, när personen från andra sidan väljer att inte svara så tar jag telefonen i handen och trycker på "avsluta" knappen.  Jag lägger tillbaka Eponine's mobil i väskan igen och sätter mig som om inget har hänt på sätet. Vilket faktiskt inte har hänt. Vem var det för skum person från andra sidan? Vad vill personen Eponine? Mina tankar flyter omedelbart till de negativa  sakerna och gåshud letar sig fram på mina armar.

 

Efter vad som känns en evighet kommer Eponine äntligen ut från Starbucks med två frappuccino i handen. 

Jag ler åt den goda smaken som ännu inte har letat sig fram i min mun och tar ivrigt kaffet från Eponine så fort hon stiger in i bilen.

"Någon okänd skum person ringde dig för en stund sen och när jag svarade så ville personen inte prata" säger jag så fort vi har kommit ut på vägarna igen. Eponine förblir tyst och höger mig först en blick som jag mycket väl känner igen men inte kan sätta fingret på vart jag har sett den. Eponine's mobil börjar återigen ringa och hon ställer sitt kaffe på muggållaren som finns precis under cdspelaren och tar lugnt och sansat up sin mobil från väskan.

"Eponine" säger hon med någorlunda glad röst. Personen från andra sidan börjar prata och jag blir smått lite sur över att han eller hon inte ville prata med mig. Kanske hörde personen mig inte? Kanske hade skummisen eller jag dålig täckning.

"Nej hon sitter här fint bredvid mig och kör hem" säger hon och ger mig en glad blick.

 Jag rynkar näsan och svänger in på Eponine's uppfart. Jag stänger av motorn och stiger ut ur bilen. 

Pennie följer efter mig upp för trappan, fortfarande med telefonen tryckt intill örat.

Allt som hörs från andra sidan är mummel som inte kan uppfattas till ord. Personen pratar så jävla snabbt och min hörsel är inte den bästa precis, awkward. 

 

 

 

Solen sipprar in genom dem tunna gardinerna och jag ger ifrån mig ett stönande ljud. Ledig idag vilket betyder att jag kommer umgås med mamma jättemycket. Jag drar täcket över huvudet och bestämmer mig för att sova fem minuter till innan jag tar dn kall och en skön dusch. Fem minuter Höör faktiskt skillnad, håller du inte med så är din åsikt ogiltig. Efter fem minuters av vridande så reser jag mig äntligen upp och släpar mig något konstigt sätt till badrummet. Jag behöver igentligen inte duscha nu iochmed att jag gjorde det igårkväll efter konserten. 

 

Varför ska det alltid vara så jobbigt att dra på sig ett par jeans efter en dusch? När jag äntligen fått på mig dem svarta jeansen och min svarta t-shirt så går jag fram till spegeln och drar på mig min guldiga korshalsband

Min blick vilar en lång stund på min svarta iphone mobil och jag väljer att först gå ner i matsalen och äta frukost innan jag ringer det samtalet jag länge har väntat på. Jag stänger dörren efter mig och stoppar ner min mobil samt händerna i fickan och beger mig mot hissarna som tar mig till lobbyn och därifrån går jag till matsalen. 

En dörr öppnas bakom mig och jag vänder mig om med ren nyfikenhet och tittar vem det är. 

Ett leende spricker upp på mammas läppar och hon går snabbt fram till mig och ger mig en morgon kram. 

Jag pussar henne på huvudet och lägger sen min arm runt hennes axlar. Efter ungefär fem minuter till så plingar hissen till. Jag drar mamma in med mig i hissen och trycker på den gröna knappen som visar vokalen "E". 

 

"Detta är gott!" säger jag och tar en tugga till av mina pannkakor som är dränkta i chokladsås.

"Har du pratat med Eponine än Justin?"

Jag skakar på huvudet. "Har inte haft någon tid alls"

Mamma nickar förstående på huvudet och resten av frukosten äts under tystnad. Jag tar den sista tuggan pannkakor innan jag lutar mig belåtet tillbaka i stolen. Jag kollar på mamma sm sitter och läser tidningen samtidigt som hon snörplar i sig sitt kaffe. Jag plockar upp min mobil och går in på Twitter, att skriva med mina fans är nog det bästa jag vet. Sättet dem snackar om mina privata delar och kommer överens med varandra gör min dag, eller inte bara min dag utan mitt liv. Jag har tre olika sorters fans, dem tysta, dem som gillar att prata för mycket ibland och dem perversa. Ibland är det läskigt att dem vet allting om mig medans jag knappt vet att dem existerar. 

Jag skjuter ut min stol och reser mig upp, mamma kollar upp från sin tidning och ger mig ett leende.

"Jag går upp på mitt rum" säger jag och skjuter in stolen efter mig och går ut från matsalen. 

Denna gången kommer hissen ovanligt snabbt och jag stiger in med ett leende på läpparna, nu kan jag försöka ringa Eponine och bara höra hur det är med henne och så. Jag kollar mig runt, jag står ensam i hissen så jag plockar snabbt upp min mobil och klickar några foton i spegeln innan jag ställer mig som vanligt igen. 

 

Jag går in på mina kontakter och letar snabbt upp Eponine's nu,mer och trycker på ring innan jag ångrar mig. Signal efter signal går och just när jag tänker lägga på så svarar en röst jag länge har försökt undvika.

"Cosette" säger hon lite smått irriterad. Jag förblir tyst och lyssnar på hennes snabba andetag och mjuka röst, har den verkligen förändrats så mycket sedan sist? Hur ser hon ut nu då?

"Hallå?!" säger hon igen med mer irritation i rösten än fröra gången. mitt hjärta börjar dunkar snabbare och mina andetag blir tyngre. Ett klick hörs från andra sidan och sen hörs det flera signaler i följd, hon har lagt på. 

Ilskan över att jag så feg och inte sa något börja bubbla inom mig.

Eponine och Cosette är med varandra just nu, vad gör dem? Tittar dem på tv eller är dem ute med några?Har dem roligt? Frågorna virvlar runt i mitt huvud utan några riktiga svar. Jag hoppas verkligen att Cosette är lycklig nu efter att jag lämnade henne helt krossad i lilla Stratford när hennes mamma dog.

Skuldkänslorna börjar med bullra inom mig och jag känner att jag behöver friskluft innan jag kväver mig själv. Jag går ut på den enorma balkongen och sätter mig på den vita stolen. 

---

Tråkigt kapitel, I know..

kommentera.

 

''Kom Pennie, nu går vi och shoppar!'' säger jag och reser mig upp, hon nickar och fimpar sin cigg innan hon också reser sig upp. Vi låser balkongen efter oss och jag tar Eponine's bilnycklar och börjar gå mot garaget. 
Hennes silvriga fiskerkarma bil som hon har fått av Justin står fint inne i garaget och jag låser upp den innan jag sätter mig i framsätet. Jag kör ut från garaget och ställer bilen framför huset och väntar tålamodigt på att Eponine ska komma ut. Några minuter senare som känns som en evighet så kommer Eponine ut dragandes på min väska som jag tydligen har glömt där inne.

''Åh tack!'' säger jag och lägger väskan i baksätet.

''No problem, nu kör vi!'' skrattar hon och jag trycker ner gaspedalen med foten. Fönstren är nervevade och vårt hår flyger åt alla möjliga håll. Samtidigt som vi skrattar så sjunger vi med i Usher's låt Numb. 
Nu när jag hör Usher's låt så börjar jag tänka på det Pennie sa tidigare idag om Usher's mamma. 
Varför ville hon berätta det för mig? Har det någonting med någon av oss att göra? 
Jag väljer att lägga undan det ämnet till senare,  det ämnet kommer säkert bli klimax idag. 

 

''Framme!'' ler jag glatt och stänger av motorn, blickar dras till oss och bilen. De blir säkert chockade att tjejer kommer ut och inte killar. Men vem har sagt att fancy cars bara är till killar? Jag låser bilen med fjärrkontrollen och lägger min handväska på högra armvecket innan jag börjar gå mot dem stora portarna. 

''Snacka om hur mycket de kollar'' mumlar Eponine lite irriterat. Uppmärksamhet är egentligen inte vår grej men vi kan erkänna att vi då och då njuter av det. Jag går efter Eponine in i affären och börjar kolla efter kläder, när jag ser den svartvita klänningen så är det någonting inom mig som dras till den. Jag tar den söta korta klänningen i min hand och vänder mig om mot Eponine.

''Pennie?'' ropar jag och hon vänder sig om mot mig och börjar gå till mig.

''Den va ju söt!'' jag ignorerar hennes kommentar och försöker att hålla mig för skratt.

''Du kan bära den ute, till du vet, klubbar eller party, eller vad du nu vill göra. Du kan gå in i köket, få utskällning, argumentera, perfekt för just allt det, okej jag skämtar bara!'' skrattar jag och hänger tillbaka klänningen. 

Eponine viker sig dubbelt av skratt och en av dem anställda kollar konstigt på oss och ger oss en sträng blick.
Skrattandes drar jag med mig Eponine ut från affären.

''Du är ju helt tappad!'' skrattar hon och slår mig skämtsamt på armen. Jag rycker på axlarna och börjar skratta ännu mer.

''Eponine?!'' Vi båda tystnar och spärrar upp ögonen och verkligen stirrar på personen som står framför oss.

 

''Vad håller ni på med egentligen?'' väser Chaz, en av Justin's bästavänner. 

''Skrattar'' svarar jag och fnittrar. Chaz himlar med ögonen.

''Det ser jag väl!'' fräser han och slänger ut med armarna.

''Nej, för annars hade du inte frågat!'' flinar Eponine.

''Ooooooh snap, hon ägde dig!'' säger jag och börjar verkligen asgarva.

''Ni är inte riktigt kloka!'' 

Jag lägger armen runt Pennie's axlar och börjar styra våra steg mot nästa affär, bort från Chaz.

Chaz ropar någonting som varken jag eller Pennie hör. Vi bara viftar med handen över axeln och fortsätter att gå.

 

''Justin!'' ropar Scooter's välbekanta röst efter mig, jag vänder mig om och kollar trött på honom.

''Det var riktigt bra, jag är verkligen jättestolt över dig!'' 

Jag ger honom en klapp på axeln samt ett leende innan jag vänder mig om och beger mig ut från arenan. 

Innan jag sprang ut på scenen så sa mamma att hon ville prata med mig, det är det enda jag har tänkt på under hela konserten. Svetten rinner ner för min panna och jag torkar snabbt bort det med baksidan av min hand.

''Till hotellet!'' säger jag så fort jag hoppar in i bilen, jag stänger bil dörren efter mig och vi börjar snabbt köra i riktning mot hotellet. Jag lutar mig bak i sätet och jag sluter ögonen, turnéen går fint och jag åker snart till Manchester. United Kingdom har alltid varit mitt favorit ställe att slänga igång en konsert eller bara umgås. 

''Framme Justin''

''Tack!'' säger jag och stiger ut ur bilen, jag springer in i lobbyn och fram till disken.

Jag ber om nyckeln till mitt hotellrum och går sen upp på mitt rum. Mamma kan vänta en liten stund, jag vill inte sitta helt flottig framför henne. På vägen in till badrummet slänger jag av mig plagg efter plagg tills allting har åkt av.

Jag hoppar in i duschen och jag drar fingrarna genom det svettiga håret.

Det kalla sköna vattnet rinner ner för min kropp och sköljer av mig allt flott. 

''Du ville prata med mig?'' frågar jag och stänger mammas dörr efter mig. Hon nickar och lägger ifrån sig boken och läsglasögonen. Jag sätter mig ner bredvid henne på sängen och mamma öppnar sina armar. 

Jag lägger mig bekvämt i hennes famn och hon börjar försiktigt leka med mitt hår och pussa mig på huvudet. 

''Om en vecka Justin..'' börjar hon och tar ett djupt andetag, jag höjer på ena ögonbrynet och vrider på huvudet så jag kan kolla mamma i ögonen.

''Då ska jag, och du om du vill, åka till Stratford och hälsa på mormor och morfar samtidigt så ska vi träffa Pennie..'' säger mamma snabbt och osäkert. Pennie, min kusin. Mina tankar flyter snabbt iväg till Cosette som jag inte har träffat på 5 år pågrund av några dumma saker jag gjorde, hennes bästavän.

Är hon fortfarande sur på mig för allt jag har sagt och gjort? Jag saknar henne verkligen.

''Vad tänker du på?'' frågar mamma och drar mig ur mina tankar. Jag fuktar mina läppar och rycker på axlarna.

''Cosette..'' mumlar jag och vår konversation avbryts pågrund av att min mobil börjar ringa. 
Jag suckar högt och läser ''Hot Chocolate'' på displayen, jag flinar åt Lil Twist's fåniga smeknamn som jag har gett honom och svarar.

''Justin'' ler jag fast han inte kan se det.

''Aye bro!'' säger han glatt och jag reser mig upp, jag gör en gest åt mamma att jag går till mitt rum. 
Hon tittar besviket på mig och nickar sedan. Jag ber Lil Twist vänta lite innan jag går ut från mammas rum och stänger noggrant dörren efter mig. 

''Hänger du med på paaarty ikväll?'' skrattar han från andra sidan och jag slickar mig ännu en gång runt läpparna. 

''Vart?'' frågar jag och drar fingrarna genom mitt hår som ännu inte riktigt har torkat.

''Stratfoooord baby!''

''Men jag är i Vancouver och det tar minst 4h innan jag ens är halv vägs!'' gnäller jag och lutar pannan mot min hotelldörr. Lil Twist suckar från andra sidan och jag öppnar min dörr och går in.

''Men när kommer du till Stratford då?''

''Om en vecka''

''Glice bro! Då ses vi!'' 

Jag brister ut i skratt åt hans fånig ord, en blandning mellan Glad och Nice. Då jag råkade säga fel under inspelningen på Saturday Night Live. Jag lägger på luren och slänger mig på den stora sängen och pustar ut av lättnad. Min konsert börjar inte förrens 19:30 ikväll så jag hinner ta en powernap innan min repetition som är vid fem. Jag sluter ögonen och låter mörkret omfamna mig. 

Mina skor trippar över grusvägen och jag ser skolan som jag snart har gått i 3 år inom synhåll. Jag suckar åt den vanliga tråkiga synen och börjar öka mina steg. Jag vill inte komma försent till skolan första dagen efter sommarlovet. Det skulle då bara vara pinsamt. Jag har några få vänner men det är ingen jag riktigt är nära med, efter att ha flyttat från det ena huset till det andra, stad efter stad så har mina vänner och jag glidit ifrån varandra så jag har bestämt mig för att inte låta någon komma mig nära, tätt intill mitt hjärta. Jag drar skinnjackan tätare runt min kropp, hösten var allt på väg hit och jag har absolut inga planer på att gå runt och bära värsta tjocka tröjorna eller jackorna. Men jag har nog inget val. Jag tar dem tre små trappstegen upp och går igenom skolans enorma dörrar och möter massvis med elever som är på väg till sina klasser. Jag skyndar mig över skolans långa hallar och nästan springer fram till mitt skåp. Jag lägger märke till några ansikten jag mycket väl känner igen och ger dem ett litet leende. Jag slänger in min jacka i skåpet och smäller igen det efter mig, jag tror inte vi har någoting nu på morgonen.
''Cosette, vänta!'' 
Jag vänder mig om och ser Eponine komma springandes i full fart, hon har nog försovit sig.

''Skynda dig Eponine, vi börjar snart!'' väser jag och puttar iväg henne till hennes skåp som ungefär är vid mitt fast runt hörnet. Jag väntar tålamodigt på henne och kollar ner på min Dolce Gabbana klocka och räknar sekunderna tills hon återvänder. Exakt 4 minuter senare ser jag henne springa i full fart genom hallen, hennes vackra bruna axellånga hår flyger åt alla olika håll. Är latina tjejer alltid så sjukt vackra? Hennes blåa ögon som glittrar så fort ljus slår mot dem, hennes fina vita leendet som bländar alla och får dem flesta populära killarna på fall och tjejerna avundas hennes skönhet. Jag menar, vem vill egentligen inte ha Eponine's skönhet? 
Det viskas en del om det ena eller andra om Eponine men hon dödar allting med ett leende, hon är gudomligt vacker. Vi har alla drömt om någonting Eponine har, från den kloka hjärnan till dem snygga benen. 

''Mitt fel att vi kommer försent'' säger Eponine skyldigt och kollar ner på våra skor, jag puttar fram henne till mittersta raden där två tomma bänkar står och väntar på oss. Vi slår oss snabbt ner och ett fnitter lämnar mina läppar, Eponine armbågar mig i sidan och Mr Green ger oss en sträng blick och vi stelnar till på våra stolar. 

''Håll käften nu Cosette, om du inte har några planer på att få kvarsittning förstås!'' väser Eponine lågt och jag nickar och förengångsskull är jag tyst resten av lektionen eller samlingen. Vad man nu vill kalla det.

 

''Cosette, sluta dagdröm!'' fräser Eponine irriterat och armbågar mig så pass hårt att jag nästan trillar av stolen, jag kollar mig runt i klassrummet och ser att mer än halva klassen har gått utt. Vadå? Har vi slutat eller? 

Jag börjar packa ihop mina saker i hopp om att jag har rätt, jag sneglar på Eponine och hon ger mig en nick som betyder att mina tankar är rätt. Jag skyndar på packningen och nästan flyger ut genom klassrummet med hjälp av Eponine's släpande på mig. Vi går mot våra skåp och ser att vi bara har en lektion kvar och sen slutar vi, går vi verkligen bara så lite idag? Då är det ju ingen idé att vi kom hit. Vi slänger in alla papprena vi har fått av Mr Green som handlar om vår terminen hit och dit. Vi börjar gå mot kafeterian och påvägen babblar Eponine på om allt mellan himmel och jord.

 

När detta hände så dränkte pappa sig inte i jobb med massa papper eller blev alkohlist.

Han skyllde heller inte någoning på mig utan tvärtom, han var axeln jag lutade mig mot och la all min sorg över. Pappa slutade jobba ett tag och hjälpte mig att komma upp på mina fötter igen.

Efter några månader när han märkte att jag var på god återvändning till mitt neutrala liv så började han jobba men spenderade även mycket tid med mig.

 

Mode har alltid intresserat min familj, även mig. Att pappa äger Dolce Gabbana var det ingen talan om, alla vet vem jag är och det stör mig faktiskt. Jag vill inte vara den bortskämda ungen och jag delar gärna med mig av de jag har, pappa har alltid sagt att jag har mammas personlighet och även lite utseendet. Att papparazzi springer efter mig för någonting jag inte har skapat eller lagt ner så mycket tid på är irriterande. Men som pappa har sagt varje gång jag har klagat på dem dumma papparazzi: '' Du vänjer dig Cosette, du borde vara stolt!'' Sant.

Jag har vänjt mig vid dem människorna som inte har något liv och springer efter mig och jag är verkligen jättestolt över pappa som sprang efter sin dröm trots alla berg- och dalbanor. Sedan barnsben har pappa haft drömmen om att bli en känd klädesdesigner och mamma har stöttat honom så gott hon kan. Det har alltid funnits kärlek i luften mellan mina föräldrar och jag är glad att deras äktenskap höll i mer än 20 år. 
Det var därför pappa sprang efter sin dröm, för det påminde honom mycket om mamma. 
Mamma var en fashion freak och älskade allting som hade med modet och göra och hon var även den personen som har inrett vårt gamla hus då vi både i Vancouver som ligger i Canada.

 

 

 

''Vi måste verkligen shoppa idag Cosette!'' säger Eponine och drar mig ännu en gång ur mina tankar. 

Jag nickar och förblir tyst. Vi sätter oss vid ett runt litet bord som räcker åt oss båda två och Eponine går omedelbart iväg och beställer vår fika. Vi har fikat här så många gånger att det ungefär har blivit en tradition att välja smoothie och cookie. Eponine vet vad jag vill ha, det vet hon oftast. Det är verkligen jätteroligt att umgås med Eponine, hennes humor och raggningsrepliker får dig att sväva bland moln eller vika dig dubbel av skratt.

 

''Äntligen är du tillbaka, jag trodde jag skulle svälta!'' flinar jag och tar tacksamt emot min stora cookie och smoothie. Jag tar en klunk av min smoothie och ett stön lämnar mina läppar. Det är så gudomligt gott.

''Oroa dig inte Snövit, jag vet när jag ska komma tillbaka i tid!'' 

Jag brister ut i skratt och tar ett bett av min enorma cookie,

''Vänta, jag måste instagramma!'' skrattar hon och drar upp sin mobil.

''Så ja, precious!''

Jag skakar på huvudet och plockar upp min iphone för att se hur bilden blev och även se vad hon skrev som bildtext. jag skrattar åt henne och gillar bilden. Jag väljer att inte skriva någon kommentar och lägger undan mobilen. 

''Du vet ju att Justin Bieber är min mosters son, right?'' frågar hon och jag nickar, självklart vet jag det. 
Det tog en tid för Eponine att berätta det för mig, hon trodde först att jag skulle utnyttja henne för att komma närmare Justin. Efter att ha försäkrat henne i flera dagar att jag inte gillar Justin och att jag aldrig skulle göra så, så började hon lita på mig. 

''Du vet även att Usher är hans mentor, right?''

Jag nickar ännu en gång och vänar tålamodigt på det hon ska säga. Hon kliar sig i nacken, en sak hon gör bara när hon är nervös.

''C'mon Pennie, vad är det?'' frågar jag och använder hennes smeknamn. Hon föredrar det över Eponine. 
Vi båda har fått ovanliga namn och jag är faktiskt nöjd över mitt, vilket jag kanske inte skulle blivit ifall mamma hade valt att döpa mig till Amelia eller Joselyn, såna vanliga namn. Jag gillar annorlunda saker och ting. 

''Usher's mamma ska gifta sig..'' börjar hon och jag höjer på ena ögonbrynet.

''Ooooch?'' frågar jag och rynkar pannan, vad är poängen med detta? So what ifall en brat's mamma ska gifta sig, det har ingenting med mig eller Eponine att göra.

''Äsch, det var ingenting'' säger hon snabbt och jag rycker på axlarna. Förr eller senare så kommer hon berätta det för mig. Eponine är en av dem människorna som måste berätta nyheten när hon väl har börjat, kvittar vilken tid på dygnet, förr eller senare så kommer det komma fram annars exploderar hon. 

''Pennie, du vet ju om att jag har känt Justin men sen har det blivit konflikter och jag har inte träffat eller snackat med honom på 5 år, right?'' 

Hon nickar och ger mig ett litet leende, ja jag har känt självaste Justin Bieber som nu är en världsstjärna en gång i tiden. Det som hände mellan mig och Justin förblir som historia, jag vill inte ha hela världen mot mig. 

---

Första kapitlet och jag skrev om det hundra gånger, men hoppas ni blev nöjda!
Jag har valt att kalla denna novellen A dash of love och i denna novellen så är Justin känd, ja :)
kommentera vad ni tycker och kom i håg, den blir bättre! :'D

 

Tycker ni att den verkar vara bra?

följ med mig på min fjärde resa, luta er tillbaka i stolen/sängen vart ni nu sitter och njut :')

kom i håg, allting är påhittat!