Efter att ha köpt 2 Jeffrey Campell skor, ett par sneakers, underkläder i olika färger, 3 par byxor  och två passande tröjorna så åker vi hem. Vi har under vår promenad runt köpcentret stött på Ryan, Chaz och någon okänd tjej som nog är Ryan's flickvän enligt Eponine.  Om blickar kunde döda så hade jag och Pennie fallit döda ner på marken mer än femtiongånger, Chaz' mördar blick varje gång vi gick förbi dem gav mig kalla kårar längs ryggraden. 

 

Under hela färden hem så kör vi under tystnad, efter att ha sprungit från ena affären till den andra så känns det skönt att äntligen få sitta still och bara vara tyst.

"Kan du köra förbi starbucks? Är sugen på frappuccino" frågar Eponine, jag nickar och svänger just in på vägen till starbucks. Jag parkerar på deras parkeringsplats och stänger av motorn.

"Jag beställer till dig med!" säger Eponine och hoppar ut ur bilen och börjar gå mot ingången. Frappuccino är nog bland det godaste jag någonsin har ätit. Mina tankar avbryts av att Eponine's mobil som hon har lämnat kvar i bilen börjar ringa. Jag böjer mig över handbromsen och rycker åt mig hennes väska och fumlar efter hennes mobil. "Unknown" står det på displayen och jag suckar högt innan jag trycker telefonen tätt intill örat.

"Cosette" säger jag lite smått irriterat och väntar tålmodigt på att personen på andra sidan ska svar. 

Allt som hörs från andra sidan är bara någon som tar djupa andetag.

"Hallå?" frågar jag irriterat, när personen från andra sidan väljer att inte svara så tar jag telefonen i handen och trycker på "avsluta" knappen.  Jag lägger tillbaka Eponine's mobil i väskan igen och sätter mig som om inget har hänt på sätet. Vilket faktiskt inte har hänt. Vem var det för skum person från andra sidan? Vad vill personen Eponine? Mina tankar flyter omedelbart till de negativa  sakerna och gåshud letar sig fram på mina armar.

 

Efter vad som känns en evighet kommer Eponine äntligen ut från Starbucks med två frappuccino i handen. 

Jag ler åt den goda smaken som ännu inte har letat sig fram i min mun och tar ivrigt kaffet från Eponine så fort hon stiger in i bilen.

"Någon okänd skum person ringde dig för en stund sen och när jag svarade så ville personen inte prata" säger jag så fort vi har kommit ut på vägarna igen. Eponine förblir tyst och höger mig först en blick som jag mycket väl känner igen men inte kan sätta fingret på vart jag har sett den. Eponine's mobil börjar återigen ringa och hon ställer sitt kaffe på muggållaren som finns precis under cdspelaren och tar lugnt och sansat up sin mobil från väskan.

"Eponine" säger hon med någorlunda glad röst. Personen från andra sidan börjar prata och jag blir smått lite sur över att han eller hon inte ville prata med mig. Kanske hörde personen mig inte? Kanske hade skummisen eller jag dålig täckning.

"Nej hon sitter här fint bredvid mig och kör hem" säger hon och ger mig en glad blick.

 Jag rynkar näsan och svänger in på Eponine's uppfart. Jag stänger av motorn och stiger ut ur bilen. 

Pennie följer efter mig upp för trappan, fortfarande med telefonen tryckt intill örat.

Allt som hörs från andra sidan är mummel som inte kan uppfattas till ord. Personen pratar så jävla snabbt och min hörsel är inte den bästa precis, awkward. 

 

 

 

Solen sipprar in genom dem tunna gardinerna och jag ger ifrån mig ett stönande ljud. Ledig idag vilket betyder att jag kommer umgås med mamma jättemycket. Jag drar täcket över huvudet och bestämmer mig för att sova fem minuter till innan jag tar dn kall och en skön dusch. Fem minuter Höör faktiskt skillnad, håller du inte med så är din åsikt ogiltig. Efter fem minuters av vridande så reser jag mig äntligen upp och släpar mig något konstigt sätt till badrummet. Jag behöver igentligen inte duscha nu iochmed att jag gjorde det igårkväll efter konserten. 

 

Varför ska det alltid vara så jobbigt att dra på sig ett par jeans efter en dusch? När jag äntligen fått på mig dem svarta jeansen och min svarta t-shirt så går jag fram till spegeln och drar på mig min guldiga korshalsband

Min blick vilar en lång stund på min svarta iphone mobil och jag väljer att först gå ner i matsalen och äta frukost innan jag ringer det samtalet jag länge har väntat på. Jag stänger dörren efter mig och stoppar ner min mobil samt händerna i fickan och beger mig mot hissarna som tar mig till lobbyn och därifrån går jag till matsalen. 

En dörr öppnas bakom mig och jag vänder mig om med ren nyfikenhet och tittar vem det är. 

Ett leende spricker upp på mammas läppar och hon går snabbt fram till mig och ger mig en morgon kram. 

Jag pussar henne på huvudet och lägger sen min arm runt hennes axlar. Efter ungefär fem minuter till så plingar hissen till. Jag drar mamma in med mig i hissen och trycker på den gröna knappen som visar vokalen "E". 

 

"Detta är gott!" säger jag och tar en tugga till av mina pannkakor som är dränkta i chokladsås.

"Har du pratat med Eponine än Justin?"

Jag skakar på huvudet. "Har inte haft någon tid alls"

Mamma nickar förstående på huvudet och resten av frukosten äts under tystnad. Jag tar den sista tuggan pannkakor innan jag lutar mig belåtet tillbaka i stolen. Jag kollar på mamma sm sitter och läser tidningen samtidigt som hon snörplar i sig sitt kaffe. Jag plockar upp min mobil och går in på Twitter, att skriva med mina fans är nog det bästa jag vet. Sättet dem snackar om mina privata delar och kommer överens med varandra gör min dag, eller inte bara min dag utan mitt liv. Jag har tre olika sorters fans, dem tysta, dem som gillar att prata för mycket ibland och dem perversa. Ibland är det läskigt att dem vet allting om mig medans jag knappt vet att dem existerar. 

Jag skjuter ut min stol och reser mig upp, mamma kollar upp från sin tidning och ger mig ett leende.

"Jag går upp på mitt rum" säger jag och skjuter in stolen efter mig och går ut från matsalen. 

Denna gången kommer hissen ovanligt snabbt och jag stiger in med ett leende på läpparna, nu kan jag försöka ringa Eponine och bara höra hur det är med henne och så. Jag kollar mig runt, jag står ensam i hissen så jag plockar snabbt upp min mobil och klickar några foton i spegeln innan jag ställer mig som vanligt igen. 

 

Jag går in på mina kontakter och letar snabbt upp Eponine's nu,mer och trycker på ring innan jag ångrar mig. Signal efter signal går och just när jag tänker lägga på så svarar en röst jag länge har försökt undvika.

"Cosette" säger hon lite smått irriterad. Jag förblir tyst och lyssnar på hennes snabba andetag och mjuka röst, har den verkligen förändrats så mycket sedan sist? Hur ser hon ut nu då?

"Hallå?!" säger hon igen med mer irritation i rösten än fröra gången. mitt hjärta börjar dunkar snabbare och mina andetag blir tyngre. Ett klick hörs från andra sidan och sen hörs det flera signaler i följd, hon har lagt på. 

Ilskan över att jag så feg och inte sa något börja bubbla inom mig.

Eponine och Cosette är med varandra just nu, vad gör dem? Tittar dem på tv eller är dem ute med några?Har dem roligt? Frågorna virvlar runt i mitt huvud utan några riktiga svar. Jag hoppas verkligen att Cosette är lycklig nu efter att jag lämnade henne helt krossad i lilla Stratford när hennes mamma dog.

Skuldkänslorna börjar med bullra inom mig och jag känner att jag behöver friskluft innan jag kväver mig själv. Jag går ut på den enorma balkongen och sätter mig på den vita stolen. 

---

Tråkigt kapitel, I know..

kommentera.