Det som verkligen irriterar mig är att jag kan inte vara arg på henne. Vad hon än gör så varar min ilska i knappt fem minuter. Jag älskar henne så obeskrivligt mycket att jag inte vet vad jag ska göra. En del av mig vill ibland bara bli av med henne medans den största delen inte kan göra något alls. Jag är fast mellan min kärlek till henne och verkligheten. Hennes armar håller mig hårt tätt intill henne. Skulle det vara upp till mig så hade jag aldrig släppt henne. Denna sekunden hade jag sparat i all evighet. Det känns hela ofattbart, att hon en kväll dök upp när jag utförde mitt jobb och sen dess har hon varit med mig dag in, dag ut. Utan henne hade det aldrig gått.

 

Allt hon har gett mig vill jag skänka tillbaka och därför tänker jag ta med henne till Paris, vi ska skriva vår egna saga och den ska sluta lyckligt. Utan henne kan jag inte andas, utan henne är jag ingenting. När vi är tillsammans så besegrar vi allt och alla dessa känslorna gör mig förvirrad. Så många känslor på en och samma gång och jag kan inte hantera så här jävla mycket. Hon är som min drog, jag är beroende av henne och det kommer leda mig till döden. Att vara med i ett gäng är så mycket mer än att bara döda, det är att stänga av den sidan som gör en mänsklig. Försöka stänga av alla känslor och hjärtat. Man ska inte känna något, jobbet ska man utföra snabbt och kallt men sen hon dök upp i mitt liv så har det varit svårt. Jag har aldrig behövt tänka när jag står framför någon med pistolen riktad mot deras huvud. Men nu, nu tänker jag till innan jag utför det. Hon leder mig ur spår, hon gör mig mer mänsklig än vad jag vill vara. Jag vill inte känna något. 

 

''Bruce'' säger jag och fuktar mina läppar. Bruce kollar upp från sin tidning och höjer på ena ögonbrynet.

''Jag vill ta med mig Kelsey och åka iväg några dagar'' berättar jag och sätter mig ner när jag har hans fulla uppmärksamhet. Han kliar sig på hakan och rynkar på pannan.

''Mhmm..'' mumlar han och rättar till sin ställning.

''Vart vill du åka?''

''Paris'' svarar jag fort och lutar mig fram så mina armbågar stödjer sig på mina knän. 

''Just..-''

''Jag vet att det är svårt men det är väldigt viktigt, jag har varit i sjukhuset i ett år och så fort jag kom ut så har jag inte gjort något annat än att utfört några jobb. Jag har knappt inte spenderat tid med Kelsey, jag behöver henne verkligen'' avbryter jag fort och slår ut med armarna. 

''Fine'' säger han och ett glädjerop lämnar min strupe. Ett brett flin är på Bruce' läppar och jag springer snabbt upp för trapporna.

''Boka biljetterna nu!'' ropar jag över axeln och rycker upp dörren till sovrummet. Kelsey rycker till och gömmer omedelbart något bakom ryggen. Jag höjer på ena ögonbrynet och stänger försiktigt dörren efter mig. 

Pressa inte henne nu Justin, förstör inte resan skriker en röst inom mig. Ännu en gång fuktar jag mina läppar och benen börjar med långsamma steg röra sig i styr mot tjejen jag älskar mer än allt annat. 

''V-vad är det?'' frågar Kelsey och tar ett steg bak.

''Vad gömmer du bakom din rygg baby?''

Hon skakar fort på huvudet och tar ännu fler steg bak. Jag ser smärtan i hennes ögon och det hugger till i hjärtat. Varför kan jag aldrig göra henne lycklig? Varför måste jag förstöra hela tiden? Hon är mitt allt och vill jag ha henne kvar så måste jag sluta bete mig som en skitstövel mot henne. Även fast min nyfikenhet äter mig långsamt innifrån slänger jag iväg tanken om vad hon kan ha gömt bakom sin rygg och drar fingrarna genom håret.

''Packa din väska, vi ska bort i några dagar. Bara du och jag'' ler jag och smeker hennes kind med tummen. 

Jag böjer mig fram och kysser hårt hennes panna. Doften från hennes hår slår mot mig och jag drar ett djupt andetag. Jag kan inte få nog av henne.

''Jag älskar dig Kelsey'' säger jag och lämnar rummet. Hon kommer bli sig själv igen om hon får tillräckligt med utrymme och just nu måste hon fokusera på att packa.