Mina skor trippar över grusvägen och jag ser skolan som jag snart har gått i 3 år inom synhåll. Jag suckar åt den vanliga tråkiga synen och börjar öka mina steg. Jag vill inte komma försent till skolan första dagen efter sommarlovet. Det skulle då bara vara pinsamt. Jag har några få vänner men det är ingen jag riktigt är nära med, efter att ha flyttat från det ena huset till det andra, stad efter stad så har mina vänner och jag glidit ifrån varandra så jag har bestämt mig för att inte låta någon komma mig nära, tätt intill mitt hjärta. Jag drar skinnjackan tätare runt min kropp, hösten var allt på väg hit och jag har absolut inga planer på att gå runt och bära värsta tjocka tröjorna eller jackorna. Men jag har nog inget val. Jag tar dem tre små trappstegen upp och går igenom skolans enorma dörrar och möter massvis med elever som är på väg till sina klasser. Jag skyndar mig över skolans långa hallar och nästan springer fram till mitt skåp. Jag lägger märke till några ansikten jag mycket väl känner igen och ger dem ett litet leende. Jag slänger in min jacka i skåpet och smäller igen det efter mig, jag tror inte vi har någoting nu på morgonen.
''Cosette, vänta!'' 
Jag vänder mig om och ser Eponine komma springandes i full fart, hon har nog försovit sig.

''Skynda dig Eponine, vi börjar snart!'' väser jag och puttar iväg henne till hennes skåp som ungefär är vid mitt fast runt hörnet. Jag väntar tålamodigt på henne och kollar ner på min Dolce Gabbana klocka och räknar sekunderna tills hon återvänder. Exakt 4 minuter senare ser jag henne springa i full fart genom hallen, hennes vackra bruna axellånga hår flyger åt alla olika håll. Är latina tjejer alltid så sjukt vackra? Hennes blåa ögon som glittrar så fort ljus slår mot dem, hennes fina vita leendet som bländar alla och får dem flesta populära killarna på fall och tjejerna avundas hennes skönhet. Jag menar, vem vill egentligen inte ha Eponine's skönhet? 
Det viskas en del om det ena eller andra om Eponine men hon dödar allting med ett leende, hon är gudomligt vacker. Vi har alla drömt om någonting Eponine har, från den kloka hjärnan till dem snygga benen. 

''Mitt fel att vi kommer försent'' säger Eponine skyldigt och kollar ner på våra skor, jag puttar fram henne till mittersta raden där två tomma bänkar står och väntar på oss. Vi slår oss snabbt ner och ett fnitter lämnar mina läppar, Eponine armbågar mig i sidan och Mr Green ger oss en sträng blick och vi stelnar till på våra stolar. 

''Håll käften nu Cosette, om du inte har några planer på att få kvarsittning förstås!'' väser Eponine lågt och jag nickar och förengångsskull är jag tyst resten av lektionen eller samlingen. Vad man nu vill kalla det.

 

''Cosette, sluta dagdröm!'' fräser Eponine irriterat och armbågar mig så pass hårt att jag nästan trillar av stolen, jag kollar mig runt i klassrummet och ser att mer än halva klassen har gått utt. Vadå? Har vi slutat eller? 

Jag börjar packa ihop mina saker i hopp om att jag har rätt, jag sneglar på Eponine och hon ger mig en nick som betyder att mina tankar är rätt. Jag skyndar på packningen och nästan flyger ut genom klassrummet med hjälp av Eponine's släpande på mig. Vi går mot våra skåp och ser att vi bara har en lektion kvar och sen slutar vi, går vi verkligen bara så lite idag? Då är det ju ingen idé att vi kom hit. Vi slänger in alla papprena vi har fått av Mr Green som handlar om vår terminen hit och dit. Vi börjar gå mot kafeterian och påvägen babblar Eponine på om allt mellan himmel och jord.

 

När detta hände så dränkte pappa sig inte i jobb med massa papper eller blev alkohlist.

Han skyllde heller inte någoning på mig utan tvärtom, han var axeln jag lutade mig mot och la all min sorg över. Pappa slutade jobba ett tag och hjälpte mig att komma upp på mina fötter igen.

Efter några månader när han märkte att jag var på god återvändning till mitt neutrala liv så började han jobba men spenderade även mycket tid med mig.

 

Mode har alltid intresserat min familj, även mig. Att pappa äger Dolce Gabbana var det ingen talan om, alla vet vem jag är och det stör mig faktiskt. Jag vill inte vara den bortskämda ungen och jag delar gärna med mig av de jag har, pappa har alltid sagt att jag har mammas personlighet och även lite utseendet. Att papparazzi springer efter mig för någonting jag inte har skapat eller lagt ner så mycket tid på är irriterande. Men som pappa har sagt varje gång jag har klagat på dem dumma papparazzi: '' Du vänjer dig Cosette, du borde vara stolt!'' Sant.

Jag har vänjt mig vid dem människorna som inte har något liv och springer efter mig och jag är verkligen jättestolt över pappa som sprang efter sin dröm trots alla berg- och dalbanor. Sedan barnsben har pappa haft drömmen om att bli en känd klädesdesigner och mamma har stöttat honom så gott hon kan. Det har alltid funnits kärlek i luften mellan mina föräldrar och jag är glad att deras äktenskap höll i mer än 20 år. 
Det var därför pappa sprang efter sin dröm, för det påminde honom mycket om mamma. 
Mamma var en fashion freak och älskade allting som hade med modet och göra och hon var även den personen som har inrett vårt gamla hus då vi både i Vancouver som ligger i Canada.

 

 

 

''Vi måste verkligen shoppa idag Cosette!'' säger Eponine och drar mig ännu en gång ur mina tankar. 

Jag nickar och förblir tyst. Vi sätter oss vid ett runt litet bord som räcker åt oss båda två och Eponine går omedelbart iväg och beställer vår fika. Vi har fikat här så många gånger att det ungefär har blivit en tradition att välja smoothie och cookie. Eponine vet vad jag vill ha, det vet hon oftast. Det är verkligen jätteroligt att umgås med Eponine, hennes humor och raggningsrepliker får dig att sväva bland moln eller vika dig dubbel av skratt.

 

''Äntligen är du tillbaka, jag trodde jag skulle svälta!'' flinar jag och tar tacksamt emot min stora cookie och smoothie. Jag tar en klunk av min smoothie och ett stön lämnar mina läppar. Det är så gudomligt gott.

''Oroa dig inte Snövit, jag vet när jag ska komma tillbaka i tid!'' 

Jag brister ut i skratt och tar ett bett av min enorma cookie,

''Vänta, jag måste instagramma!'' skrattar hon och drar upp sin mobil.

''Så ja, precious!''

Jag skakar på huvudet och plockar upp min iphone för att se hur bilden blev och även se vad hon skrev som bildtext. jag skrattar åt henne och gillar bilden. Jag väljer att inte skriva någon kommentar och lägger undan mobilen. 

''Du vet ju att Justin Bieber är min mosters son, right?'' frågar hon och jag nickar, självklart vet jag det. 
Det tog en tid för Eponine att berätta det för mig, hon trodde först att jag skulle utnyttja henne för att komma närmare Justin. Efter att ha försäkrat henne i flera dagar att jag inte gillar Justin och att jag aldrig skulle göra så, så började hon lita på mig. 

''Du vet även att Usher är hans mentor, right?''

Jag nickar ännu en gång och vänar tålamodigt på det hon ska säga. Hon kliar sig i nacken, en sak hon gör bara när hon är nervös.

''C'mon Pennie, vad är det?'' frågar jag och använder hennes smeknamn. Hon föredrar det över Eponine. 
Vi båda har fått ovanliga namn och jag är faktiskt nöjd över mitt, vilket jag kanske inte skulle blivit ifall mamma hade valt att döpa mig till Amelia eller Joselyn, såna vanliga namn. Jag gillar annorlunda saker och ting. 

''Usher's mamma ska gifta sig..'' börjar hon och jag höjer på ena ögonbrynet.

''Ooooch?'' frågar jag och rynkar pannan, vad är poängen med detta? So what ifall en brat's mamma ska gifta sig, det har ingenting med mig eller Eponine att göra.

''Äsch, det var ingenting'' säger hon snabbt och jag rycker på axlarna. Förr eller senare så kommer hon berätta det för mig. Eponine är en av dem människorna som måste berätta nyheten när hon väl har börjat, kvittar vilken tid på dygnet, förr eller senare så kommer det komma fram annars exploderar hon. 

''Pennie, du vet ju om att jag har känt Justin men sen har det blivit konflikter och jag har inte träffat eller snackat med honom på 5 år, right?'' 

Hon nickar och ger mig ett litet leende, ja jag har känt självaste Justin Bieber som nu är en världsstjärna en gång i tiden. Det som hände mellan mig och Justin förblir som historia, jag vill inte ha hela världen mot mig. 

---

Första kapitlet och jag skrev om det hundra gånger, men hoppas ni blev nöjda!
Jag har valt att kalla denna novellen A dash of love och i denna novellen så är Justin känd, ja :)
kommentera vad ni tycker och kom i håg, den blir bättre! :'D

 

Tycker ni att den verkar vara bra?

följ med mig på min fjärde resa, luta er tillbaka i stolen/sängen vart ni nu sitter och njut :')

kom i håg, allting är påhittat!