Published: 2013-06-18 Time: 22:13:00 Filed Under: Slam my way to romance 2
2 - Kelsey, stop it
PREVIOUS: ''Får det dig att må bättre?'' frågar hon mig någorlunda glatt och jag nickar omedelbart. Jag flyttar på mig så hon har en del av sova på. Kelsey kryper upp till mig och lutar sitt huvud mot min axel istället för bröstkorg.
Jag lägger min arm runt hennes midja och drar henne tätare intill mig.
''Jag saknar dig baby, på alla möjliga sätt och vis''
''Sov Justin, innan du hinner tänka ordet av har du blivit utskriven från detta skrottet och då är jag bara din''
Kelsey's perspektiv/2 dagar senare:
Hur bör jag känna? Glädje för att han har vaknat? Eller oro för vad som kommer hända i framtiden?
Jag vet att så fort Justin kommer komma hem så har han glömt lika snabbt att han har spenderat trehundrasextiofem dagar av sitt liv på sjukhuset. Han kommer inte låta mig ta hand om honom, han ser det som svaghet. Enligt honom är det han som ska ta hand om mig, inte andra varvet runt. Dörren öppnas försiktigt och Bruce tittar in genom dörrspringan. Han höjer på ena ögonbrynet och nickar mot Justin, jag rycker lätt på axlarna och kollar trött på honom. Varenda sekund av varje timme har jag suttit i detta sjukhuset och bett till Gud ovan att han ska skona Justin's liv. Att han ska ge honom tillbaka till mig. Justin öppnar sina trötta bruna ögon och tittar på mig. Jag kollar bort och fokuserar min blick på Bruce istället som har kommit in med killarna bakom sig.
Damon och Quinn sätter sig på varsin armstöd på min stol, vid min sida. Dörren öppnas för andra gången men denna gången kommer båda Haley och doktorn in. Doktorn kollar ner på sitt protokoll och möter sen min blick och ger mig ett sympatiskt leende. Sympati är verkligen inte något jag letar efter. Jag vet vad jag har gett mig in på och med Justin är jag redo att ta varje risk som finns runt hörnet. De har alltid sagt att man vet när man har hittat sin själfrände och jag tror att jag har hittat min. I ettusennittiofem dagar har jag älskar honom och jag är beredd på att älska honom i flera tusen dagar till. Doktorn harklar sig och orden som lämnar hans mun får hjärtat mitt att dunka i onödigt högre fart.
''Vi har tittat på testerna och allting ser stabilt ut. Vi har tänkt att skriva ut dig idag men..'' säger han och stannar mitt i meningen för att titta på oss alla. Jag suckar högt, personalen på detta sjukhuset är ingen höjdare precis.
De får en att frukta livet och börja tänka på alla hemska sakerna för att de stannar mitt i meningen.
''Men vad?'' frågar Justin raspigt och flätar ihop sina fingrar med mina. Jag biter hårt ihop käkarna och ser doktorn göra detsamma.
''Men vi vill helst att du stannar här tills imorgon bitti'' säger han och släpper inte blicken från Justin.
Ett humorlöst skratt lämnar Justin's läppar samtidigt som han skakar på huvudet.
Ett humorlöst skratt lämnar Justin's läppar samtidigt som han skakar på huvudet.
''Jag har spenderat ett år i detta skrottet, på tiden att jag får komma ut!''
''Justin, det är säkrare om du stannar till imorgon. Snälla'' ber jag och tvingar honom möta min blick.
Han skakar på huvudet och biter hårt ihop käkarna. Vad skulle hända om han stannade här bara över natten?
''Jus..-''
Han skakar på huvudet och biter hårt ihop käkarna. Vad skulle hända om han stannade här bara över natten?
''Jus..-''
''Are you seriousy gonna fight me about this? Har du njutit av din frihet så mycket att du inte vill ha mig hemma längre? Too bad for you honey, det är mitt hus'' frågar han och avbryter mig.
Jag kollar på honom med chock och killarna slutar omedelbart att prata med varandra. Njutit av min frihet?
Jag kollar på honom med chock och killarna slutar omedelbart att prata med varandra. Njutit av min frihet?
Det är nog det sista jag har gjort.Varenda jävla fucking sekund av varje minut och timme har jag suttit här på denna stolen, varken rört en fjäder eller uttalat några enkla ord. Du är jävligt dum Kelsey, självklart kommer Justin vara trevlig och berätta det du precis vill höra, notera min sarkasm. Jag känner hur ilskan samt besvikelsen krypa långsamt fram. Justin har verkligen ingen aning om hur mycket hans ord sårar, är det verkligen så han tror jag har spenderat min tid? Genom att shoppa, festa och så vidare varenda sekund Justin inte var i min närhet? Helt fel. Jag - om någon - såg efter honom, det är jag som har försökt få hjärtat i Justin's bröstkorg mjukna upp lite. Det är även jag som har stått ut med honom i hans mörkaste timmar av dagen och över allt detta så tror han att jag har njutit av min så kallade frihet. Frihet från vad? Honom? Knappast. Jag saknade honom mer än vad jag saknar mitt normala liv och det är jävligt mycket. Jag vill hans bästa och självklart vill jag att han ska stanna över natten. Visst vill jag ha honom hemma för att mysa och så men detta kommer före. Livet har dens prioteringar. Justin kan inte gå på Stratfords gator och tro att han är en vampyr som läker inom loppet på tre sekunder. Kom igen, vi alla vet att det är bullshit. Justin kollar på mig med en Lägg-Dig-Inte-I blick och jag kollar sårat på honom. Han vänder bort blicken från mig och fokuserar på doktorn.
''När får jag åka hem?'' frågar han och slänger det tunna lakanet åt sidan.
''När du vill''
''När du vill''
Justin slänger benen över sängkanten och tar ett djupt andetag. Han har inte varit uppe och gått på ett år, är det här verkligen en bra idé? Att han bara springer sig igenom behandlingen? De har gjort tester med honom för att se ifall han fortfarande har känseln i benen kvar eller inte. Och det hade han.
Men de har inte varit uppe och gått med honom en endaste gång. Det här är något dåligt, väldigt dåligt.
Damon och Quinn försvinner snabbt från min sida och dyker upp vid Justin för att hjälpa honom.
''Ms Graham, kan du följa med mig ut tills Justin har gjort sig i ordning?'' frågar doktorn och utan några vidare ord reser jag mig upp och följer honom ut.
''Jag vet att du oroar dig jättemycket men Justin är en man nu, han kan ta hand om sig själv Kelsey. Ifall du känner att något skumt händer med Justin, tillexempel att han inte kan gå vanligt eller att han blandar ihop orden så vill jag att du ringer in hit omedelbart på detta numret'' förklarar han och tar fram en liten nummerlapp från sin bröstficka. Jag tar tacksamt emot den och kollar på den i några sekunder och lägger den sen i bakfickan. Jag tar ett djupt andetag som råkar komma ut som en suck. Doktorn ger mig ännu en gång ett sympatiskt leende innan han klappar mig på axeln och försvinner ner för dem långa vitklädda korridorerna.
Jag sätter mig i en fotölj och begraver ansiktet i händerna. Varför måste allting vara så komplicerat?
Dörren in till Justin's rum öppnas och min blick slits från golvet och upp mot Justin som går ut först av alla med killarna bakom sig. Han fuktar sina läppar och gör en gest åt mig att jag ska komma. Jag reser mig trött upp från stolen och går fram till honom. Damon tar ett steg åt sidan och jag ställer mig på samma ställe han stod på för tre sekunder senare. Justin lägger sin arm runt min midja och pussar mig på huvudet.
Justin går stabilt, knappt så man kan tro att han låg i sängen i ett år. Jag lägger min arm runt hans midja och tillsammans börjar vi gå, före dem andra.
''Ms Graham, kan du följa med mig ut tills Justin har gjort sig i ordning?'' frågar doktorn och utan några vidare ord reser jag mig upp och följer honom ut.
''Jag vet att du oroar dig jättemycket men Justin är en man nu, han kan ta hand om sig själv Kelsey. Ifall du känner att något skumt händer med Justin, tillexempel att han inte kan gå vanligt eller att han blandar ihop orden så vill jag att du ringer in hit omedelbart på detta numret'' förklarar han och tar fram en liten nummerlapp från sin bröstficka. Jag tar tacksamt emot den och kollar på den i några sekunder och lägger den sen i bakfickan. Jag tar ett djupt andetag som råkar komma ut som en suck. Doktorn ger mig ännu en gång ett sympatiskt leende innan han klappar mig på axeln och försvinner ner för dem långa vitklädda korridorerna.
Jag sätter mig i en fotölj och begraver ansiktet i händerna. Varför måste allting vara så komplicerat?
Dörren in till Justin's rum öppnas och min blick slits från golvet och upp mot Justin som går ut först av alla med killarna bakom sig. Han fuktar sina läppar och gör en gest åt mig att jag ska komma. Jag reser mig trött upp från stolen och går fram till honom. Damon tar ett steg åt sidan och jag ställer mig på samma ställe han stod på för tre sekunder senare. Justin lägger sin arm runt min midja och pussar mig på huvudet.
Justin går stabilt, knappt så man kan tro att han låg i sängen i ett år. Jag lägger min arm runt hans midja och tillsammans börjar vi gå, före dem andra.
Justin's perspektiv:
Känslan av att stå på båda benen alldeles själv kändes obeskrivlig. Sure, det gjorde rätt så ont för varje steg jag tog men det är totalt värt det. Jag har alltid varit självständig och så ska det förbli. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag skapade detta för mig själv, det är jag som har valt denna livsstilen.
''Justin, där tog du i lite väl för mycket..'' säger Damon plötsligt och jag höjer på ena ögonbrynet. Tog i vad?
''När du pratade med Kelsey förut'' förklarar Quinn och nickar mot dörren. Jag slänger en blick mot den bruna stängda dörren och tar ett djupt andetag.
''När du pratade med Kelsey förut'' förklarar Quinn och nickar mot dörren. Jag slänger en blick mot den bruna stängda dörren och tar ett djupt andetag.
''Jag menade det inte så'' förklarar jag och slänger ut med armarna.
''Det vet vi, men tror du hon vet det?'' undrar Bruce och jag rycker på axlarna. Vad Kelsey vet och förstår är inte precis min sak.
''Guys, det är min flickvän. Jag pratar med henne hur jag vill'' muttrar jag och öppnar dörren.
Jag möter omedelbart Kelsey's blick och för en sekund ser jag smärta och trötthet i hennes blick men mjuknar snabbt upp. Jag slickar mig runt läpparna och gör en gest åt henne att hon ska komma. Inte förrens nu inser jag att hon verkligen är trött, att hon inte spenderade sin lediga tid på det sättet jag trodde hon gjorde.
Jag lägger min arm runt hennes midja och pussar henne på huvudet. Jag släpper Quinn som står på min andra sida och tillsammans går vi själva före dem andra.
''Guys, det är min flickvän. Jag pratar med henne hur jag vill'' muttrar jag och öppnar dörren.
Jag möter omedelbart Kelsey's blick och för en sekund ser jag smärta och trötthet i hennes blick men mjuknar snabbt upp. Jag slickar mig runt läpparna och gör en gest åt henne att hon ska komma. Inte förrens nu inser jag att hon verkligen är trött, att hon inte spenderade sin lediga tid på det sättet jag trodde hon gjorde.
Jag lägger min arm runt hennes midja och pussar henne på huvudet. Jag släpper Quinn som står på min andra sida och tillsammans går vi själva före dem andra.
Kelsey's perspektiv:
Jag slänger mig på sängen och tar fram min dagbok, det är aldrig försent att skriva ner sina tankar och känslor i en bok ingen kommer få se. Det var så länge sen jag skrev sist och nu känner jag att jag behöver lätta min börda. Jag slår upp en ny sida av den gamla boken och tar ett djupt andetag.
Kära dagbok,
Jag vet verkligen inte vart jag ska börja, så mycket har hänt den sista tiden. Justin blev skjuten och fick ligga i koma, i ett år. Det var den värsta tiden i hela mitt liv. Känslorna överumplade mig på en och samma gång.
Skuld, besvikelse, ilska, rädsla. Jag visste inte hur jag skulle aggera, vad jag skulle göra med mig själv.
Det kändes som om mitt liv var över, för gott. Jag känner skuld för att det är mitt fel egentligen från hela början. Det var jag som öppnade dörren till Jasper och André, det var även jag som kämpade emot istället för att bara gå med som en duktig flicka, då hade dem kunnat reda upp detta på ett riktigt sätt.
Ett krig är aldrig lösningen, för det drabbar inte bara dem båda gängen utan deras familjer och världen omkring också. Besvikelse över att Justin inte litar på mig, han tror verkligen att jag har spenderat mina trehundrasextiofem dagar på klubbar och shopping samt leva lyxlivet medans han låg i sjukhuset.
Ilska över att jag inte gjorde någonting dagen Justin blev skjuten, jag kunde bara lyft upp vapnet och siktat ett skott mot fienden också. Precis som jag gjorde med Thimothy. That's right diary, jag tog ett liv för allra första gången för ungefär ett år sedan. Det var verkligen en jättejobbig tid för mig. Jag hörde honom skrika i mitt huvud, jag fick mardrömmar på kvällen, jag hallucinerade om honom. Vart jag än gick så fanns han där, övervakade och log åt mig med sitt hånfulla leende. Jag kunde tagit Justin's plats, det skulle varit mig istället för honom som låg i den sängen. Hans kropp är för svag för dessa hemska äventyrer men det är ingenting han tänker inse förrens han ligger under sin alldeles egna gravsten. Rädslan är den mest känslan som skrämmer mig, har Justin förändrats för gott nu? Hur som person är han? Är han som förut eller har han blivit tio gånger värre? Jag har inga svar, jag vet absolut ingenting. Jag verkligen hoppas att han har lärt sig att detta livet är ingen höjdare, det är inget man vill va. Han vill leva upp till sina egna förväntningar, till vad Bruce samt unga människor runt omkring världen vill se av honom. Han gör inte det för sin egen skull, han strävar efter makt, efter titeln som kommer få alla rygga bakåt så fort de hör hans namn. Utan makt är han inget, enligt honom.
Det kändes som om mitt liv var över, för gott. Jag känner skuld för att det är mitt fel egentligen från hela början. Det var jag som öppnade dörren till Jasper och André, det var även jag som kämpade emot istället för att bara gå med som en duktig flicka, då hade dem kunnat reda upp detta på ett riktigt sätt.
Ett krig är aldrig lösningen, för det drabbar inte bara dem båda gängen utan deras familjer och världen omkring också. Besvikelse över att Justin inte litar på mig, han tror verkligen att jag har spenderat mina trehundrasextiofem dagar på klubbar och shopping samt leva lyxlivet medans han låg i sjukhuset.
Ilska över att jag inte gjorde någonting dagen Justin blev skjuten, jag kunde bara lyft upp vapnet och siktat ett skott mot fienden också. Precis som jag gjorde med Thimothy. That's right diary, jag tog ett liv för allra första gången för ungefär ett år sedan. Det var verkligen en jättejobbig tid för mig. Jag hörde honom skrika i mitt huvud, jag fick mardrömmar på kvällen, jag hallucinerade om honom. Vart jag än gick så fanns han där, övervakade och log åt mig med sitt hånfulla leende. Jag kunde tagit Justin's plats, det skulle varit mig istället för honom som låg i den sängen. Hans kropp är för svag för dessa hemska äventyrer men det är ingenting han tänker inse förrens han ligger under sin alldeles egna gravsten. Rädslan är den mest känslan som skrämmer mig, har Justin förändrats för gott nu? Hur som person är han? Är han som förut eller har han blivit tio gånger värre? Jag har inga svar, jag vet absolut ingenting. Jag verkligen hoppas att han har lärt sig att detta livet är ingen höjdare, det är inget man vill va. Han vill leva upp till sina egna förväntningar, till vad Bruce samt unga människor runt omkring världen vill se av honom. Han gör inte det för sin egen skull, han strävar efter makt, efter titeln som kommer få alla rygga bakåt så fort de hör hans namn. Utan makt är han inget, enligt honom.
Men under tiden har jag har varit med Justin har jag lärt mig en viktig sak: Dem dåliga sakerna stannar med dig, du kan inte fly från dem även om du vill. Jag vill inte fly från dem, jag vill att Justin lär sig av sina misstag men som det ser ut nu som kommer det ta en väldigt lång tid. Han har gjort samma misstag fem - sex gånger bara för att. Det är fel, allt det här är fel. Vi båda lever fel, ingen har mer skuld än någon annan.
Det är han som har valt detta livet och jag har valt att stanna med honom. Men jag älskar honom för mycket för att bara låta honom gå. Jag kan inte leva utan honom, jag vill inte leva utan honom.
Det är han som har valt detta livet och jag har valt att stanna med honom. Men jag älskar honom för mycket för att bara låta honom gå. Jag kan inte leva utan honom, jag vill inte leva utan honom.
Knackningarna på dörren fick mig att lägga undan pennan och boken. Justin kommer försiktigt in i rummet och stänger ljudlöst dörren bakom sig. Han haltar fram till mig och lägger sig ner på rygg tvärs över sängen med handen under huvudet. Jag kollar på honom ett långt tag för att se ifall någon liten detalj ger mig svar.
''Vad tänker du på?'' frågar han nyfiket. Jag rycker på axlarna, ska jag verkligen berätta vad jag tänker på?
''Sömn'' ljuger jag och ler fejkat. Justin tar ett grepp runt min midja och rullar runt så jag ligger över honom.
Jag sätter omedelbart ner mina armbågar i sängen och tar upp mer än halva min tyngd.
''Kels, du får mig känna mig svag när du gör så där'' mumlar han sårat och försöker trycka ner mig så jag ligger med all min tyngd över honom.
''Justin, du är skadad. Du behöver vila. Vi är hemma nu, kan du vila? Snälla?'' ber jag och putar med underläppen. Han tar ett mjukt grepp om min haka med pek- och tumfingret. Han böjer mitt huvud neråt och kysser mjukt mina läppar samtidigt som hans andra hand försiktigt leker sig innanför min tröja.
''Justin nej'' säger jag och rullar av honom helt och hållet. En suck hörs klart och tydligt och innan han säger någoting vet jag att han är besviken.
''Vad tänker du på?'' frågar han nyfiket. Jag rycker på axlarna, ska jag verkligen berätta vad jag tänker på?
''Sömn'' ljuger jag och ler fejkat. Justin tar ett grepp runt min midja och rullar runt så jag ligger över honom.
Jag sätter omedelbart ner mina armbågar i sängen och tar upp mer än halva min tyngd.
''Kels, du får mig känna mig svag när du gör så där'' mumlar han sårat och försöker trycka ner mig så jag ligger med all min tyngd över honom.
''Justin, du är skadad. Du behöver vila. Vi är hemma nu, kan du vila? Snälla?'' ber jag och putar med underläppen. Han tar ett mjukt grepp om min haka med pek- och tumfingret. Han böjer mitt huvud neråt och kysser mjukt mina läppar samtidigt som hans andra hand försiktigt leker sig innanför min tröja.
''Justin nej'' säger jag och rullar av honom helt och hållet. En suck hörs klart och tydligt och innan han säger någoting vet jag att han är besviken.
''Det här är inte du Kels, någonting är fel''
''Jus..-''
''Gå ut på middag med mig, så vi kan prata om allting som har hänt. Jag vill att du ska berätta för mig vad ni gjorde under det året jag inte var närvarande'' säger han och sätter sig upp. Jag går med på det och reser mig upp för att hitta något fint plagg att ha på mig.
''Helst en klänning, du är jättefin i en klänning'' säger han och jag vet omedelbart vad jag ska ha på mig.
Jag tar fram min svarta klänning som slutar mitt på låren med ett smalt brunt bälte runt midjan.
Justin är ingen främling, han känner till min kropp ut- och innantill. Jag behöver inte gömma mig från honom.
Jag drar min tröja över huvudet och sliter av mig byxorna. Kvar står jag i mina vita spets underkläder.
Jag tar fram min svarta klänning som slutar mitt på låren med ett smalt brunt bälte runt midjan.
Justin är ingen främling, han känner till min kropp ut- och innantill. Jag behöver inte gömma mig från honom.
Jag drar min tröja över huvudet och sliter av mig byxorna. Kvar står jag i mina vita spets underkläder.
Klänningen som för några sekunder senare låg i mina händer sitter istället på min kropp.
Jag tar ut mitt hår från hästsvansen och låter dem bruna lockarna hänga fritt ner för mina axlar.
Jag tar ut mitt hår från hästsvansen och låter dem bruna lockarna hänga fritt ner för mina axlar.
''Är det bra så?'' frågar jag och snurrar runt. Ett busigt leende pryder sig på Justin's läppar och jag fuktar nervöst mina läppar.
''Jag tror vi ska stanna hemma, har bättre planer för dig och mig'' flinar han och blinkar med ena ögat.
Mina kinder blossar upp i en röd nyans och jag smäller händerna för ansiktet.
Mina kinder blossar upp i en röd nyans och jag smäller händerna för ansiktet.
''Justin!''
''You can't blame me, det var faktiskt ett år sen plus så är du min flickvän så egentligen är det inget fel''
''Kan vi prata om det sen? Vill helst gå på middagen nu'' ler jag och lägger huvudet på sned.
''Alright, hjälp gamla mannen upp på fötter'' flinar han och sträcker ut sin hand mot mig.
Trodde ni verkligen att jag inte skulle ge er något kapitel idag? ;)
You were wrong babes!
Kommentera vad ni tycker! :)
Kommentarer
Avsändare: Anonym
Så sjukt bra! Har verkligen saknat denna novellen! :)
Avsändare: Emelie
Jätte bra ! :)
Avsändare: Celebnovell
Klockan var efter midnatt och jag var dödstrött men sen såg jag att du hade lagt ut kapitel 2 - och alla mina tankar om sömn försvann. Jag älskar verkligen dina noveller! ♥
Avsändare: Anonym
Jätte bra älska!!!
Avsändare: Cindy
Omg! Jättebra!
Avsändare: Michelle
Jag älskar det :D
Avsändare: Anonym'
HUR BRA ÄR DET INTE DÅ?
Man lever sig in helt i berättelsen och det känns på riktigt som man är där och ser dem framför sig. Som en ande omkring dem hela tiden! Otroligt, älskar det!
Älskar SMWTR mest eftersom han e värsta badboy då! Superbra kapitel! Like always, haha
Fortsätt så fina söta rara lilla du c;
Har läst dina noveller så mycket att jag blir sjukt inspirerad att börja skriva själv också men det blir aldrig av, för jag inser att då kommer jag känna mig så dålig jämfört med dig. Men det är också dels för att jag vet inte vad det ska handla om och hur man för varje kapitel ska komma på allt som ska hända så snabbt. Du har kommit på en riktigt bra handling och är också en gudinna på att skriva, på ärligt.
Men någon gång ska jag nog också skriva och då ska jag även tipsa om din blogg och säga att det var dina inspirerande noveller som fick mig att börja skriva!
Tipsar alltid folk att läsa dina noveller i vilket fall, även om dem inte gillar justin. Fick faktiskt en två av mina vänner att älska honom efter att ha läst dina noveller! Man får liksom en annan bild av honom och han känns mer levande, som om han verkligen är en verklig person! Svårt att förklara, haha!
Jag skulle kunna fortsätta skriva i evigheter om hur mycket jag avgudar dig och även att det är dem bästa novellerna jag läst! Fortsätter du skriva så kan jag lova dig att jag är kvar här genom alla din noveller, ända tills du skrivit ditt sista ord!
Puss på dig sötnos! Jag hoppas du mår bra och tar åt dig av allt fint som folk skriver om dig och dina noveller! Du förtjänar det!
Avsändare: Anonym
SJUUUKT BRA!
Avsändare: Anonym
Jätte bra älska!!!
Avsändare: Alice
Meeer, så jävla bra!:D
Avsändare: Liv
Awesome kapitel!!!
Avsändare: Anonym
awesooommme :)
Avsändare: emi
Sjukt bra, dock tycker jag personligen att det går lite för fort fram för de båda. Han har varit borta i ett år och Kelsey beter sig i flera perioder som om ingenting har hänt, att det är bortglömt. Bara min personliga åsikt, men tänk lite på det, att inte gå för fort fram. :)
Annars skriver du otroligt bra, använder både stor bokstav och punkt, skiljetecken på rätt plats osv.
Är du intresserad av länkbyten? :)
Avsändare: Tilde
Fett bra!
Avsändare: Meja
Åhh mera, älskar denna novell , du är jätte duktig:)
Trackback
