Vägen hem körde Justin under tystnad. Jag försöker smälta allt han har berättat för mig. 
Det är inte så jag ville att folk skulle se på Justin, det är inte så han heller vill att folk ska se honom. 
Men för att hålla förklädet uppe är Justin tvungen att leka tuff.

Jag vet att han djupt inom sig är förstörd, jag vet att han vill ha tillbaka sin mamma som betyder mer än livet. Justin har alltid älskat att vara en storebror, att han ibland tar upp sin telefon för att ringa ett samtal bort till sin familj var det ingen talan om. Jag sneglar bort mot Justin som är helt inne i trafiken och lägger märke till hans glansiga ögon. Han har aldrig pratat med mig om sin familj men jag vet att han vill.

Jag och Bruce har många gånger pratat om att boka biljetter och tvinga honom över till Atlanta men vi visste även konsekvenserna som skulle inträffa. Ingen av oss vågade ta chanserna vi hade, jag vill inte förlora Justin och Bruce vill heller inte förlora en grym gängmedlem. Jag har även funderat själv på att åka till Atlanta och hälsa på hans mamma. Det lilla Justin har berättat om henne är att hon har ett hjärta av guld, precis som Justin har innanför bröstkorgen. Min mobil plingar till och väcker mig från mina tankar. Jag kollar ner på displayen och ser att ett okänt nummer har skickat till mig. 

Jag rynkar pannan och läser om smset igen, igen och igen. Vem är den här okända personen? 
''Vem var det?'' frågar Justin och höjer på ena ögonbrynet. Jag rycker på axlarna och skakar på huvudet.

''Ingen särskild'' muttrar jag och låser min telefon igen. Han ger mig en konstig blick och rycker åt sig min mobil. 
Justin spänner ihop käkarna och kollar med en blick jag inte förstår.

''Vem är det här Kelsey?'' frågar han och på tonen av han röst förstår man att han försöker hålla tillbaka sin ilska.

''Jag vet inte..'' säger jag försiktigt, vilket är sant. Jag vet inte vem det är. 

''Du vet inte?'' upprepar han och skrattar humorlöst. Jag suckade högt, hur ska jag veta vem det är som smsar mig om jag inte har det sparat? 

''Kelsey sista gången jag frågar, vem är det?'' 
''Jag vet ju förhelvete inte!'' fräser jag surt tillbaka, det lilla tålamodet jag hade har nu runnit ut som sand. 

Jag har ingen jävla aning vem den främlingen är. 

''Om du ska gå runt och hora dig kan du väl göra det på ett bättre sätt!''

Det kändes som om någon slog mig hårt i magen och drog ut mina lungor. 
Jag kollar chockat på honom och mina ögon blir stora som tefat.

Jag öppnar och stänger min mun flera gånger och tillsist förblir den stängd.

Tårarna brinner under mitt ögonlock och jag försöker göra allt jag kan för att inte börja gråta.

Jag vill inte visa mig svag, jag vill inte att han ska njuta av att se mig förkrossad. 

Jag ignorerar hans blick och kollar ut genom fönstret. Av allt han har sagt till mig så förväntade jag mig inte att detta skulle komma fram, inte såhär tidigt efter att han har vaknat upp ur koman. 

Han älskar dig Kels, ta inte åt dig. Ta inte åt dig, han har precis vaknat ur koman, ta inte åt dig intalade jag mig själv om och om igen.Hur länge ska jag fortsätta ljuga för mig själv?

Hade Justin verkligen älskat mig så hade han behandlat mig på ett bättre sätt men i och för sig så har han skyddat mig och visat hans kärlek till mig på många konstiga sätt som nu börjar krypa sig fram i mitt minne.

Ett läskigt leender intar Justin's läppar och jag känner hur gåshuden lägger sig över mina armar.

Jag har en sån stark lust att smälla väck det äckliga flinet från hans ansikte.Huset kommer inom synhåll och jag pustar ut, för jag hade verkligen inte klarat av att vara någon minut till i hans närhet.

Jag stiger ut ur bilen så fort han har parkerat den och smäller hårt igen bildörren efter mig.

Innan han hinner berätta för mig om hur mycket han hatar när jag gör så så stängde jag raskt ytterdörren efter mig. Jag hälsar kort och snabbt på killarna och springer sen upp på rummet jag så många gånger har befunnit mig i. Jag faceplantar sängen och skriker rakt ut på kudden som alltid har funnits där för mig och fångat mina tårar. Nu tillåter jag mig själv att gråta, det är okej att gråta Kelsey hör jag mammas röst i huvudet. 

Mamma, min älskade mamma som jag saknar så mycket.

Dags att ta tag i mitt liv och försöka få tillbaka min familj.

Min mobil börjar ringa och min brors namn lyser upp min display.

En glädje jag inte kan beskriva sprutar genom mig och inom loppet av tre sekunder har jag mobilen tryckt tätt intill örat.

''Andrew!'' skriker jag glatt och sätter mig raskt upp i sängen.

''Hey sis, det var längesen! Kom över, jag vill träffa diiiiiig!''

''Jag kommer nu lil' bro!'' 

''Kalla mig inte det, du får mig känna mig tolv igen''

Jag brast ut i skratt innan jag sa 'hejdå' och la på, jag slänger kudden åt sidan och reser mig upp.

Andrew fick mig omedelbart att känna mig bättre till mods.

Jag torkar mig under ögonen med baksidan av min hand innan jag rättar till mina kläder och beger mig ner för trapporna. Jag möter Justin halvvägs ner och jag kollar på honom kallt. Känslolöst. 
''Vart ska du?'' frågar han och kollar på mig ner och upp.

''Hem''

''Hem?''

''Hem till min familj'' muttrar jag och går förbi honom. Han tar ett hårt grepp om min armbåge och tvingar mig att kolla på honom. 

''Familj?''

''Ja? Mamma Elizabeth, pappa Joseph och Andrew?'' 

Han släppte omedelbart min arm och körde ner händerna i fickorna.

''Jag vill att du ska stanna här'' mumlar han och lägger sin hand på min kind.

Jag ryggar bakåt och smäller väck hans hand. Jag vill hem till min familj, jag har bestämt mig och ingenting kan hindra mig. 

---

Kort kapitel & anledningen till att jag inte har skrivit varannan dag är för att jag inte har haft något internet & för att jag har varit iväg men aja, bättre sent än aldrig. Plus så är det sommarlov, jag har inte tänkt låsa mig hemma hela dagarna ;) Men ni kommer få bättre uppdatering snart, stå ut :)