I samma sekund som jag hade uttalat dem orden ångrade jag mig för fullt. Jag kan inte bara hoppa på sådär efter 3 månader. Visst har jag känt henne ett tag men dem fem åren som har passerat räknas inte som att ''känna personen'' för jag visste varken vart hon bodde eller vad hon gjorde på sin fritid.

Jag visste knappt hur hon såg ut eller hur hon mådde. Jag visste absolut ingenting och nu tre månader senare hoppar jag på henne med mina känslor. Känslor som inte borde finnas där efter bara tre månader.

Men hon fick mig känna på ett sätt Selena aldrig kunde. Hur illa hon behandlade mig eller hur många gånger hon ljög för mig så kunde jag aldrig bli riktigt sur på henne. Ibland tyckte jag att det var mer än bara roligt att retas med henne och ibland njöt jag av att se henne lyssna på mina order. Jag vill inte vara en sån kille som bestämmer över henne men hon har gett mig chansen och jag tänker inte låta den rinna ut som sand från mina händer. 

''Du har varit tyst i en kvart nu Cosette, snälla säg något!'' ber jag och kollar upp från sanden under mina fötter. 
Mina ögon är blanka och jag känner hur tårarna hotar med att komma upp. Jag blinkar några gånger och trycker tillbaka tårarna. Jag ska inte bli ledsen över en sån här sak, det är inte hennes fel att hon inte känner detsamma. Jag förstår henne, hade jag varit i hennes skor och blivit lika illa behandlad av någon jag en gång i tiden kallat bästavän hade jag med behandlat personen illa som hämnd. Jag väljer att skjuta upp ämnet för att inte tvinga henne gå in på någonting hon inte vill. Jag vill att Cosette ska känna sig säker med mig, jag vill att hon ska vara sig själv. Men hur ska hon vara det när jag nyss har förstört allting genom att erkänna mina känslor? 

''Kom, vi måste åka till flygplatsen nu'' mumlar jag och börjar gå mot bilen. Jag klarar inte av den obekväma tystnaden längre. Hellre sitter jag på ett flyg med en sovande Cosette bredvid mig än någon som konstant påminner mig om vilken idiot till idé jag hade. Hur kunde jag tro att det någonsin kommer förändra någonting mellan oss? Jag fukat mina läppar och så fort Cosette sätter sig i bilen startar jag motorn och bär mig av mot flygplatsen. När vi kommer tillbaka till Rio så kommer det inte vara lika obekvämt för hon kommer säkert spendera sina dagar med Eponine och Heather och jag måsta ta igen tiden med mina grabbar.
Enda gången vi kommer verkligen vara tillsammans är alla dem dagarna vi kommer vara ute och äta middag kanske någon gång själva. Men att vara ensam med Cosette och vara den enda som känner någonting mer än bara vänskap är som att låta en kaktus vira sig runt dig och ge dig en stor bamsekram, det gör ont. 
Våra bilfärder är precis likadana som denna, under tystnad. Då och då kan vi bryta dem för att säga några få ord men det är verkligen jättesällan. 

''Jag har våra pass och biljetter'' säger jag och kör upp på parkeringsplatsen till flygplatsen.

Alfredo borde stå här vid denna tiden för att ta över bilen. Inte tänker jag låta den stå här i två veckor.

Jag skiner snabbt upp och ett leende sprider sig på mina läppar och så fort Justin har parkerat bilen så stiger jag ut och slänger mig runt Alfredo's hals. Sist jag såg honom var för tre månader sen då både jag och Justin var i studion. I ögonvrån kan jag se hur Justin hårt biter ihop käkarna. Det kanske inte va så smart gjort av mig att slänga mig runt Alfredo när Justin knappt för några minuter sen erkände sina känslor.

Ett skratt lämnar Alfredo's läppar och han kramar mig hårt tillbaka. 

''Cosette Rooz, vilket annorlunda men även ett fint namn. Beau Brooks'' ler han och sträcker fram handen.