Om jag var sur på henne innan så har hon ingen aning om vad jag är nu. Killarna stirrar på mig och jag har inga ord som kan beskriva vad jag känner just nu. Utan min tillåtelse går hon ut med Eponine efter gårdagens händelse, inte bara det, utan de går ut med två okända killar. Jag knyter mina knytnävar och börjar ilsket gå bort mot dem. 
Eponine lägger märke till mig och hennes leende bleknar bort. Hon drar försiktigt i Cosette's arm och nickat mot mig. När Cosette lägger märke till mig rinner färgen från hennes ansikte och man kan tro att hon har sett ett spöke. Knappt några sekunder senare står jag framför dem med illrött ansikte och stirrar argt på Cosette.

''Du. Följer. Med. Mig. Nu'' morrar jag med sammanbitna käkar. 

''Justin det här är Nathaniel, en bra vän till mig. Nathaniel det här är Justin, min pojkvän'' presenterar hon oss för varandra och jag lägger min arm runt hennes midja och drar henne till mig innan jag tar Nathaniel's hand och stelt skakar den.

''Adam, min kompis'' säger Nathaniel och pekar på han andra killen. Med tvång sliter jag bort blicken från Nathaniel och vänder mig om mot hans kompis. Jag nickar kort till honom och pressar ihop läpparna till ett rakt streck. Min arm runt Cosette's midja hårdnar och jag fnyser innan jag vänder mig om och drar med mig henne. 
''Justin släpp'' väser hon så lågt så bara jag hör det. Jag ignorerar henne och drar henne till bilen. 
Eponine kommer springandes bakom oss och hon dyker upp bredvid Cosette. Mina boys går tyst bakom dem och jag är glad att hon inte förnedrade mig framför dem. 

''Hoppa in'' fräser jag och öppanar bildörren. Hon ställer sig framför mig och lägger armarna i kors över bröstet. En suck lämnar min mun och jag kollar trött på henne och pekar på sätet. Hon skakar på huvudet. 
Jag tar ett hårt grepp om hennes arm och slänger in henne i bilen.

''Eponine hoppa in!'' ropar jag argt och hon sätter sig omedelbart i baksätet. Jag springer över till min sida och hoppar in. Just som Cosette öppnar dörren och stiger in börjar jag snabbt köra från platsen. 

''Är du helt jävla störd?! Tänk om jag skulle gått ut i den sekunden? Du hade fan dödat mig!''

Jag ignorera henne och trampar ner gasen igen så hastighetsmätaren ökar. Hon tar ett hårt grepp om min arm och kollar förskräckt på mig.

''Justin, sakta ner!'' säger hon, rösten full med rädsla. Jag slappnar av en aning och ökar hastigheten istället.

''Snälla Justin sakta ner!''

''Cosette snälla va tyst, lägg av!'' fräser jag och skakar av mig hennes hand. Hon kollar sårat på mig och lägger sen armarna över bröstet. Vilket förvånar mig jättemycket. Hon är inte av den sorten som ger in så lätt, hon drar alltid upp ett argument och ger sig inte förrens hon har vunnit. Cosette kan inte ta ett nej, hon är inte van vid det. 

Jag kör upp på mormors uppfart och stänger av bilen.

''Eponine, du bor precis över gatan du kan gå över till dig. Cosette, du stannar hos mormor. Med mig.''

''ALDRIG!'' utbrister hon och jag himlar med ögonen. Varför ska hon göra allting så svårt? Hade hon från början sammarbetat med mig och försökt åtminstone hålla vårt förhållande över linjen så hade det kanske aldrig blivit så här. Jag och Eponine stiger ut ur bilen, Cosette sitter kvar och tjurar som en tre åring. Ibland kan jag verkligen inte förstå att hon ska fylla 18 om tre månader. 

''Hejdå Cosette!'' ropar Eponine innan hon smäller igen dörren.

''Hejdå kusin'' säger jag och ger henne en kram. Hon svarar med ett leende och går över till sig. 
Jag öppnar Cosette's dörr och stirrar trött på henne.

''Komigen Cosette, ut med dig'' 

''Du kan inte tvinga mig''

''Inte?'' 
Hon skakar på huvudet och ett flin leker sig på mina läppar. Jag lägger min ena arm runt hennes knäveck och den andra armen slingrar jag runt hennes midja. Innan hon hinner yttra sig något ord har jag lyft upp henne i famnen och tryckt henne tätt intill mitt bröstkorg. Jag smäller igen dörren med höften och låser bilen med fjärrkontrollen. Jag ritar små mjuka cirklar med tummen på Cosette's lår och sparkar upp ytterdörren.

''Mamma stäng dörren'' säger jag till mamma som råkar vara i hallen när vi kommer in. Hon kollar chockat på oss och just då slår det mig att mamma inte vet om mig och Cosette än. Inte att vi är 'tillsammans' iallafall. 
Jag ger mamma en förklarar-sen-blick och går upp mot mitt rum. Allting är fortfarande sig likt sen sist jag var här. Jag lägger ner Cosette på sängen och lägger mig ner bredvid henne. För att bevisa för mig hur sur hon är sp vänder hon mig ryggen. 

''Ännu bättre'' mumlar jag och lämnar kyssar på Cosette's nacke. Hon viker undan och drar sig längre in mot väggen, så långt ifrån mig som möjligt men olyckligtvis så är denna sängen liten så vi båda får knappt plats. 

 

''Cosette, jag försöker bara göra det bästa för dig'' mumlar jag efter ett tags tystnad och lägger min arm runt hennes midja. Jag drar henne tätare till mig och hon rör inte fena. 

''Du har ingen aning om vad som är bäst för mig'' svarar hon kallt och jag andas ut andetaget som jag har hållt inne. Det svaret är absolut inte vad jag har förväntat mig. 

''Lita på mig Cosette''

''Hur ska jag kunna lita på dig eller någon annan när jag knappt litar på mig själv?'' 

En tystnar uppstår och jag kollar ner på hennes hals och börjar leka med en slinga samtidigt som jag försöker komma på något rätt att säga. Jag är trött på att bråka med Cosette hela tiden, jag är trött på att hon inte litar på mig. Jag är trött på att hon ska ifrågasätta mig hela tiden. Jag är trött på allting.

''Din mamma hade nog velat att jag ska ta hand om dig, jag försöker. Jag gör det verkligen men du ger mig ingen chans'' säger jag och ångrar omedelbart att jag nämnde hennes mamma. 

''You have no idea what my mother would've done'' 
Cosette reser sig upp och lämnar rummet. Bra jobbat Justin, istället för att reda upp saker och ting så ställer du till med ännu en scen. Du förtjänar ett pris för din dumhet. Jag suckar högt och reser mig upp och går efter henne. Jag går ner för dem små trapporna och svänger till höger för att gå in till köket. 

 

 

Hela familjen sitter samlad runt bordet och det tittar frågandes på mig. 

''Juju!'' skriker min lillebror Jaxon och rusar till mig och kramar hårt mitt ben.

''Hey buddy!'' ler jag och lyfter upp honom i min famn. Jag sträcker ut en arm mot Jazmyn och hon springer med in i min famn. Steg från trapporna hörs och jag kollar bak och ser Cosette stå i dörröppningen med samma kläder som förut. Cosette ler ett svagt leende och mamma öppnar sina armar, hon går blygt fram och lägger sina armar runt mammas hals.

''Vad stor och vacker du har blivit!'' berömmer mamma henne och ger henne ett stort leende som Cosette osäkert besvarar. Jag ställer ner Jaxon och Jazmyn på golvet igen innan jag smyger upp bakom Cosette och lägger mina armar runt hennes midja. Hon skruvar sig obekvämt i min famn men jag ignorerar det. 

''Hej grandma Diane'' hälsar Cosette och drar sig ur min famn innan hon går fram till mormor och ger henne en puss samt kram. Morfar Bruce ler ett stort leende och ger Cosette en hård kram. 

''Vad vi har saknat dig tösen!'' skrattar morfar och jag spricker upp i ett leende. Jag behöver inte säga någonting för att de ska förstå att det finns någonting mellan mig och Cosette. 

''Jag har saknat er med'' säger Cosette hest och harklar sig. Pappa står med ett brett leende och har också armarna i luften. Cosette springer in i hans famn och kramar honom hårt. Cosette har alltid varit pappas number one tills han fick Jazmyn. Nu ligger hon på andraplats. Mamma och pappa har länge behandlat Cosette som en dotter för att de önskade att de hade en egen. Deras separation påverkade Cosette lika mycket som det påverkade mig och under en kort period kallade hon dem för mamma och pappa. 

Hon böjer sig ner så hon står i höjd med Jazmyn som gömmer sig bakom mitt ben.

''Hej Jazzy, kom'' säger Cosette mjukt och Jazzy släpper omedelbart mitt ben och springer in i hennes famn. 

''Cassie!'' ropar Jaxon glatt och hoppar också på Cosette. Cosette's klingande skratt studsar mellan alla fyra väggarna innan det lägger sig som ett täcke över oss.

''Cassie, vill du leka med mig?'' frågar Jazzy och kollar på henne med puppy eyes. Cosette's leende blir bredare och hon nickar glatt. Jazzy tar omedelbart Cosette's hand och drar ut henne från köket. När de passerar mig tar jag ett mjukt grepp runt Cosette's handled och drar henne till mig så vi står med blickarna på varandra.

''Ha det så kul babe'' säger jag och kysser henne mjukt för att bekräfta familjens tankar. 

''Blääää'' ropar Jazmyn och gör äckel ljud. Familjen brister ut i skratt och Cosette blir tomat röd i ansiktet
Hon avslutar kyssen och koller surt på mig innan hon mjuknar upp och följer med Jazmyn. 
Jag sätter mig ner på stolen bredvid mamma och är beredd på alla frågor som kommer slängas inom en kort tid. 

''Hur länge?''

''När hände detta?''

''Har hon äntligen förlåtit dig?''

''Hur hände det?''

''När träffades ni?''

Fråga efter fråga sprutar ut från deras läppar och ett skratt lämnar min strupe. Det är gulligt hur exalterad min familj blir på grund av ett förhållande. Men Cosette är inte vilken tjej som helst. Hon är min och bara min.

 

Efter att ha svarat på deras frågor och gett dem en kort sammanfattning så reser jag mig upp och föser in stolen efter mig.

''Om ni ursäktar så ska jag gå och umgås med min flickvän'' flinar jag och börjar gå upp mot mitt rum där man hör både Jazmyn's och Cosette's skratt. Jag öppnar försiktigt dörren och står där ett tag och beundrar Cosette's skönhet. Även när hon är helt förstörd är hon vacker. Cosette har tvättat av sitt smink och satt upp sitt hår i en hög svans. Hon har inte på sig klänningen längre utan mina mjukis byxor och ett vitt tight linne som gör mig galen. Jag tar ett djupt andetag och sätter mig bakom henne och drar in henne i min famn.

''Du är så vacker baby'' viskar jag i hennes öra och kysser henne under örat. 

''Jazmyn, Jaxon kan jag få låna min flickvän lite?'' frågar jag och reser mig upp. Mina båda småsyskon kollar surt på mig och putar med underläppen. 

''Hon är strax tillbaka, lovar!'' säger jag och pussar båda två på pannan. Jag flätar mina fingrar med Cosette's och leder henne ut på den lilla altanen. Jag sätter mig ner i den sköna soffan och drar ner henne i mitt knä.

''Cosette, jag vill inte att du ska vara sur på mig. Det är ingen lösning''

''Justin, jag är inte van vid detta''

''Vid vadå?''

''Att ha någon som bryr sig om mig, någon som säger åt mig vad jag ska göra och inte göra'' 

''Jag gör det för att jag bryr mig om dig. Inte för att jag gillar bestämma över dig'' viskar jag mot hennes läppar och kysser dem mjukt. En hög suck lämnar hennes läppar och jag trycker henne hårdare mot mig. 

''Vi kommer lösa detta Cosette, det gör vi alltid''

Nu bara för att jag har skrivit två någorlunda långa kapitel så tycker jag att ni ska kommentera mycket, 
för det förtjänar jag, right? :)