PREVIOUS: ''Lägg henne här!'' säger Eponine och pekar på hennes säng. Jag nickar och lägger ner Cosette på sängen, jag tar av henne hennes högklackade skor och lägger mig sen ner bredvid henne. Eponine lämnar oss ensamma i rummet och jag stryker mjukt Cosette's kind.
''Varför Cosette, varför?'''

Jag vaknar av att den irriterande väckarklockan går igång, jag sätter mig upp och blir omedelbart yr. 
Vart är jag  och hur kom jag hit? Jag lägger ansiktet i händerna och räknar till tio, när världen runt omkring mig äntligen står still igen så slår jag upp ögonen och hittar mig själv i Eponine's rum och även i hennes säng. 
Minnen av gårdagen gör mig arg och jag slänger frustrerat täcket åt sidan och reser mig upp på vinglande ben. 
Eponine kan omöjligt ha bärt mig hit själv och det kan inte vara pappa heller för då hade jag varit i min egen säng. Jag kollar mig desperat runt efter alvedon eller någon medicin att äta, på det lilla nattduksbordet ligger två små alvedon piller. Jag slänger mig mot bordet och slänger in medicinen i munnen innan jag dricker upp allt vatten som finns i glaset. Mitt huvud dunkar ifrån sig till max och bara själva smärtan får mig nästan att explodera. Dörren bakom mig öppnas och jag snurrar snabbt runt, världen runt omkring mig blir omedelbart suddig och jag spärrar chockat upp mina ögon. 

 

''J-Justin?'' mumlar jag och backar så långt bak från dörren som möjligt, han tar några steg in i rummet och stänger dörren bakom sig.

''Godmorgon'' mumlar han och försöker sig på ett leende som blir till en ful grimas. Jag suckar och himlar med ögonen, han är den sista personen jag skulle förvänta mig vara här. 

''Har du sovit gott?'' frågar han nervöst och kliar sig på nacken, någonting han bara gör när han är nervös, precis som Pennie. Jag stirrar på honom och nickar, han sov väl inte i samma säng som mig? 
''Vad gör jag här?'' frågar jag kallt och stirrar på honom med en mördarblick.

''Inte den tonen Cosette, jag försöker'' mumlar Justin och kollar ner på sina strumpor, jag lägger mig ner på sängen igen och drar täcket upp till hakan, jag vänder mig om så jag har ryggen mot Justin.

Han tar några steg till in i rummet och rullar fram Eponine's skrivbordsstol till sängens kant och sätter sig sen ner på den. Han börjar nervöst snurra fram och tillbaka på stolen, luften mellan oss blir tjockare och jag vill omedelbart gå ut härifrån. Lämna Justin, Eponine och huset bakom mig.  
''Jag saknar dig'' mumlar Justin och kollar upp från golvet, hans sårade blick borrar sig in i min och jag sätter mig omedelbart upp. Justin gör mig nervös och arg, jag kan varken sitta eller ligga still.

''Jag måste gå'' mumlar jag och ställer mig snabbt upp, för snabbt. Jag blir mer yr än innan och jag snubblar till och faller pladdaskt i Justin's armar.

''Någon har saknat mig ser jag'' skämtar han och ger mig ett litet leende, jag fnyser och reser mig upp.

''Inte jag iallafall''

''Seriöst Cosette, jag försöker!'' 

''Låt mig va och flytta dig ur vägen'' väser jag argt och försöker komma förbi Justin som har blockerat sovrumsdörren. 

''Sluta Cosette, bete dig som en vuxen!'' 

''Justin, flytta dig ur vägen innan..''

''Innan vad Cosette?''

Mina ord fastnar på tungan och jag öppnar och stänger munnen ett par gånger, jag har ingenting att säga. 
Innan vad Cosette? Hans ord upprepas i mitt huvud och jag skakar på huvudet.

''Justin jag vill hem'' 

''Okej men förklara bara en sak för mig!''

''Vad för något?''

''Varför har du skaffat dig ett falskt ID-kort?'' 

Jag spärrar upp ögonen, självklart vet Justin det. Vem skulle annars släpat hem mig som ingenting?

Minnen från gårdagen börjar spelas upp i mitt huvud. Samtalet från bartendern, Eponine's oroliga men även skräckslagna blick, Justin's armar runt mig, hans mjuka händer som stryker min kind.

''Varför Cosette?'' 

''Jag får mitt kort Justin'' 

''Nej, jag ska ge det till din pappa..''

''Argh!'' skriker jag och slår honom argt på axeln så han tappar balansen och faller åt sidan.

Jag klampar över honom och springer ner för trappan trots smärtan i mitt huvud och Justin's skrik efter mig. Pappa kommer aldrig förlåta mig för detta. Inte trodde han väl att hans enda barn och dotter blir en alkoholist? Nej, pappa har för höga förväntningar på mig ibland. För en sekund väljer jag att lägga undan pappa's omgifte åt sidan och fokusera på att komma hem som om ingenting har hänt. Jag känner i mina fickor efter min mobil och hittar varken nycklarna eller mobilen på sin plats. Jag slår frustrerat omkull en soptunna och reser den sen igen, hur ska jag nu få tag på pappa eller komma in i huset? Jag får väl väcka honom, jag går runt hörnet och ser vårt vita hus inom synhåll. Även en bil på vår uppfart som jag mycket väl känner igen, har dem redan gift sig och flyttat in tillsammans? Det är väl klart att jag inte bara ska gå med på det sådär, hur kan han ha kommit över mamma så snabbt? Jag vet att han inte kan vara ensam föralltid men kunde han inte åtminstone väntat ett par år till? Tills jag har gått ut High School? Innan jag bankar på husets dörr som en galning så rättar jag till mina kläder och hår. Dörren öppnas efter min tredje höga knackning och Usher's välbekanta ansikte syns i dörröppningen.

''Hej!'' säger han glatt och flyttar sig åt sidan så jag kan komma in, jag svarar inte honom och slänger snabbt av mig mina skor och går för den långa korridoren och in till mitt rum. Jag låser noggrant dörren efter mig och det första jag gör är att ta min badrock och gå in i badrummet. Jag ska ta en rejäl dusch så jag blir fräsch och piggnar till. 

 

''Cosette, frukosten är färdig!'' Pappa's välbekanta röst hörs igenom alla dörrar och väggar, ändå väljer jag att ignorera honom. Jag tänker inte sitta vid samma bord som Usher och hans mamma, jag har ingenting emot dem men dem kan inte bara klampa in i pappas liv och ta honom ifrån mig. Jag rullar runt i min säng och blundar, försöker återfå sömnen pappa nyss tog ifrån mig.

''Cosette?'' Ett par små lätta knackningar drar mig ur mina tankar. 

''Vad?'' ropar jag aggresivt och vänder mig om mot dörren.

''Öppna snälla'' Usher, vem annars? 

''Usher gå, låt mig va!'' skriker jag, en suck hörs ifrån honom och hans steg lämnar snart min korridor.
Rummet och korridoren utanför blir läskigt tyst och i den minuten kan jag nästan svära på att jag hör mitt eget hjärta slå snabba höga slag. 

''Mamma vart är du?'' frågar jag och gråter mot kudden, svaret jag mycket väl vet om men inte vill inse. 

 

 JUSTIN'S PERSPEKTIV:

''Först när hon vaknade var hon hur lugn som helst men sen så började allting gå åt helvete!'' berättar jag för Eponine när hon kommer hem från köpcentret. Eponine slänger sig raklång på soffan och suckar högt.

''Vad ska vi göra Justin?'' frågar hon och jag sätter mig ner vid hennes fötter och försöker tänka ut någonting. 

''Usher bor ju med henne nu, han kan ju hjälpa oss?'' frågar jag och hon skakar på huvudet.

''Cosette gillar inte tanken av att hennes pappa har gift sig med Usher's mamma''

''Varför inte det?''

''För att Cosette känner att Usher och hans mamma på sätt och vis tar Desmond från henne'' förklarar Eponine och jag nickar förstående på huvudet, hade jag varit i hennes situation så hade jag med trott det. 

''Jag försöker Pennie''

''Åh jag vet!'' 

Jag känner hennes armar runt mig och jag besvarar hennes kram och tar i extra hårt. Jag och Eponine har nästan alltid kommit överrens och folk har till och med trott att vi är syskon om inte pojk- och flickvän. 

 

''Hemma!'' ropar mammas välbekanta röst och glädjen rusar igenom mig, jag stoppar filmer A Walk To Remember som Eponine insisterade på att titta på. Alla filmer som Miley Cyrus är med i blir grymma. 
Jag lägger popcornen på bordet och reser mig upp, för att vara Eponine så bor dem i ett rätt så litet hus. 

''Hej!'' säger jag glatt och kramar henne hårt, jag bär upp henne i min famn och snurrar runt henne ett par varv.

''Justin gubben du såg mig för några timmar sen!'' skrattar mamma, gåshuden på mina armar ställer sig omedelbart upp och jag ger henne ett stort leende.

''Jag har väl ändå saknat dig!''

Mamma stryker mig över kinden och ger mig ett varmt leende innan hon går in med påsen hon har i handen.

''Behöver du hjälp med någonting?'' 

''Nej, gå du och fortsätt kolla på filmen!''

Jag himlar med ögonen och går in till Eponine som har playat filmen, att fråga mamma ifall hon behövde hjälp med något var min flykt från den sorgliga filmen. Jag sätter mig ner vid Eponine's fötter och hon lägger dem omedelbart i mitt knä. 

---

Ibland får man ha lite tråkiga kapitel xd
Till dem som frågade mig vilket par jag gillade mest mellan Jelena och Jaitlin,
mitt svar är Jaitlin, dem kändes mer äkta, no hate :)

En random fråga: Vem sjunger overboard bäst med Justin, Jessica Jarrell eller Miley Cyrus? :)