''Ariana Gilbert'' skrattade jag och räckte ut tungan mot Aimée och Joline.

''Liam'' sa han och jag blev alldeles stel,

Mina ögon spärrades upp och jag tappade andan, kunde inte få fram ett ors. Så många känslor uppstod, hatet jag kände mot honom för allt men ändå kärlek och all de vackra ting som en gång var vårt. Det var fortfarande en bit av mig som älskade honom, det gjorde jag men jag kände inget behov av att ha honom längre. Jag hade gjort mig fri. För det är bättre att älska och förlora, än att inte ha älskat alls. Jag hade inte upplevt kärlek i mitt liv och att inte ha blivit älskad var otur. Men att inte ha älskat var olycka.

En salt tår rann långsamt ner för min kind. Tårar är ord hjärtat inte kan uttrycka. När jag var yngre hade gråten varit svaret på allt. När jag hade blivit äldre tycktes gråten som det enda alternativet. Jag log log mot natthimlen, log mot stjärnorna där uppe. För när glädje mötte smärta alstrades hopp. Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke, himlen aldrig når. Jag kunde tänka orden, som om det inte fanns någonting annat, och då trodde jag på vägen ut. Lycka är ett tillstånd, inte ett mål.
jag tyckte mig höra hans röst i natten, som om han letade efter henne. Hon skrattade lätt. Jaga kärleken och den flyr från dig. Undan fly den och den ska förfölja dig.

''Ari snälla vi måste snacka'' jag kunde fortfarande inte säga någoting. Joline drog handen fram och tillbaka framför mina ögon men jag gav henne ingen reaktion. Ännu en tår rann ner för min kind medans alla minnen började spelas upp framför mina ögon, en efter en. Liam som hade brutalt misshandlat mig och nu när jag äntligen var över honom och är som lyckligast så kommer han och river mina murar jag har byggt upp.

''Säg någoting Ariana, snälla!''

Jag höll mig för munnen medans fler tårar rann ner för min kind.

''Va..Vad vill du mig?'' stammade jag

''Gråt inte, möt mig vid parken nu'' sa han och la på. Jag slängde mobilen på stolen som stod ute på balkongen och stirrade upp mot himlen som har börjat mörkna. Varför skulle han dyka upp nu? jag kände att jag var tvungen att veta, ville jag veta så var jag tvungen att träffa honom. Jag tog ett djupt andetag och gick in och satte mig på sängen och mötte Joline och Aimées oroliga blickar. Jag skakade på huvudet.

''Jag kommer snart, ska bara ut en sväng och rensa tankarna'' sa jag och reste mig upp, Joline tog tag i min arm och tryckte ner mig på sängen igen,

''Vem var det?'' hon visade inga känslor, men jag visste att hon var arg och jag visste även att hon vet vem det var som ringde, hon ville bara att jag skulle säga det högt. Jag skakade på huvudet

''Släpp mig Joline!'' jag ryckte åt mig armen och reste mig upp igen.

''Ni behöver inte oroa er, jag kommer alldeles snart''

Jag plockade upp min mobil från balkongen och gick ner till hallen och slet på mig mina skor. Jag småjoggade till parken och satte mig på en bänk och väntade.

''Hej'' sa en killröst bakom mig, jag vågade inte vända mig om, vågade inte möta hans blick. Jag vände sakta på huvudet med hat i blicken.

''Vad vill du mig?'' jag reste mig upp och stod nu framför honom, han har inte förändrats ett dugg. Han tog ett djupt andetag och studerade mig från topp till tå. Jag skrattade glädjelöst och skakade på huvudet.

''Du har inte förändrats ett dugg''

''Men du har, du har blivit otroligt vacker, det har du alltid varit'' han tog ett steg närmare mig. Jag höjde på handen

''Är det ännu ett spel av alla dina lekar?''

Han stelnade till och hejdade sitt andra steg, han kollade ner på sina fötter och höjde sedan huvudet igen.

''Jag trodde du kände mig bättre än så''

Jag pressade ihop mina läppar till ett streck och skakade på huvudet, jag önskade att jag kände honom men det gör jag inte, inte längre. Ilskan steg och jag kände mig tvungen till att göra något, jag tog ett steg mot honom.

''Det gör jag inte'' orden var kalla och jag kände ingeting bara hat, hat fyllde mitt hjärta som en gång hade känt kärlek och medlidande, det gör det fortfarande men samtidigt inte.

''Vad gör du här?''

Han bet sig i läppen och en scen spelades upp framför ögonen på mig, då vi låg i sängen och han bet sig i läppen och smekte sedan min kind. Vi har flera vackra ting tillsammans men ingeting jag skulle erkänna.

''Jag vill se dig, jag vill be om ursäkt'' sa han och tog ett steg till och nu var det bara en hand mellan oss. Jag la min hand på hans bröstkorg och han flätade in sina fingrar med mina. Liam tog ett steg till och nu fanns ingen mellanrum mellan oss. Han böjde sig ner och pussade mig på huvudet.

''Förlåt, du kommer inte förlåta mig för allt jag har gjort mot dig men jag vill lätta den bördan jag har på mina axlar. Vart jag än går ser jag dig och när jag blundar ser jag hur illa jag har behandlat dig'' han smekte min kind och jag kunde inte röra mig, jag var fastfrusen och väntade på att han skulle fortsätta.

''Jag åkte in på sjukhuset tills jag hade blivit mitt vanliga jag-'' han drog ner mig på bänken bredvid honom

''- jag säger inte att du behöver förlåta mig och jag förstår om du inte gör det. Jag fick ta många mediciner och fick gå igenom mycket, fick varken gå ut eller träffa min familj. Jag har tänkt på dig Ariana och allt vi har gjort inte dom hemska sakerna utan tvärtom, då vi låg i sängen och kollade på film, kommer du ihåg det?'' jag skakade på huvudet, jag vill inte veta, vill inte komma ihåg. Han la sin hand på min kind och i den stunden kände jag att Liam, Liam jag en gång älskade var sig själv. Jag skakade snabbt bort tanken och kollade upp på honom igen.

''Jag måste hem'' viskade jag och reste mig upp, han tog tag i min hand och drog ner mig på bänken igen.

''Vi måste reda ut detta Ari''

''Ariana, jag heter Ariana'' sa jag kallt och lät inte honom använda mitt smeknamn.

Han la sin arm runt mig och pussade mig länge på huvudet.

var det rätt av henne att träffa honom?

ska hon förlåta honom?